feffs

när jag tänker efter för stunden, så finns det ingen som kan mäta sig med det vi hade. Inte för tillfället. Det är inte du, det är inte jag, det är vi. Det var något speciellt och det känns som jag kan leva på det, le mot det och känna värmen som fortfarande finns kvar. Jag lever på hoppet om att det finns något liknande, till och med bättre. Jag vill inte ha något precis likadant, som om jag lever på rutin, men något liknande. Jag vill hitta något nytt men samtidigt känna mig trygg från början, det är ju de det går ut på. Det känns bra, inte som att tänka tillbaka och känna ånger, det känns jätte bra faktiskt. Det fanns så mycket där som lever kvar hos mig än idag, som får mig känna mig trygg och klamra mig fast vid det jag har och det jag är. Jag kan känna mig stolt och stark, bra och kan ärligt erkänna mina fel. Jag blev den jag blev pågrund av måttet.
Det känns konstigt att sitta här en vanlig söndags eftermiddag och säga så. Men konstigt på ett bra sätt, konstigt på det sättet det ska vara. Det låter konstigt antar jag, men det är ju sådan som jag är i nuet, sådan som jag blev av det som var och sådan kommer jag fortsätta vara tills jag känner att det är något som inte är konstigt. Jag är konstig, jag lever på kosntigheten och är själva konstigheten. Alla människor är vi konstiga och lever på det, annars hade vi inte varit unika. Måttet lever kvar i mig, det är inte du, det är inte jag, det är det vi var.

livet är bra konstigt och fint såhär en söndagseftermiddag.

folk förändras,
det vet vi alla.

det är väldigt läskigt att försöka se sig om axeln och se vem man en gång var. Man vet själv med sig om man har förändrats eller inte, eller somliga vet i alla fall. Jag vet, men vet du? Jag blir rädd för det jag ser hos människor idag, när de inte själva märker av att de förändras. På bara en vecka, max en månad försvann det jag en gång var trygg med. Eller kom det till en extra person kanske, jag vet inte, det spelar ingen roll. Jag blir rädd för att jag ser på personer när de förändras och de märker knappt de själva, det blir en självisk stämning i rummet och de försöekr roffa åt sig varandras platser för att man måste synas, men när man väl tänker efter, måste man verkligen det?
Ser inte de vad jag ser, att man inte behöver ta plats, att det finns lika mycket över till alla, det är så vi är, vi är bara människor, man ska inte behöva kräva något av någon.
Ibland när jag ser på det som var och nu förstår jag inte riktigt vad som hände, helt plötsligt fanns där saker jag inte kände igen, personligheter som bara plötsligt uppkom som inte alls passade in där de just nu vilade sig kvar. Det känns hemskt, jag blir både rädd och ledsen när jag tänker på det, vad hände?

jag tror att människor är alldeles för upptagna av att leta runt efter det de verkligen vill ha.
eller så är de alldeles för blinda för att våga öppna ögonen och se.
eftersom det man oftast söker finns precis vid ens sida hela tiden.
och det man inte öppnar ögonen för kommer man aldrig att se.

jag tror man värdesätter för lite av det man har i sin omgivning,
att vi jämt är på jakt efter något nytt och spännande,
jag tror vi behöver se oss omkring allt oftare och ta åt oss av vad livet ger oss.

jag tror det är den senaste trenden, eller så är det bara ett påtvingat måste. Alla söker just nu i denna sekund och resten av hösten febrilt efter en partner. Antingen så måste man ha en, bli kär eller nykär i någon.
Det är inget fel att vilja bli kär, inget kär att bli nykär inte heller att leta efter någon. Men hösten verkar ändå vara den årstid då alla vill ha en partner. Själv trivs jag väldigt bra som singel, men det känns väldigt påtryckt och påskyndat alltihopa när folk sitter runtomkring en och hela tiden påpekar att de hittat ett nytt ragg, eller att de måste hitta ett nytt ragg, för att man måste ha någon nu när alla andra börjar skaffa någon.

att påskynda en sådan process kan jag tycka är fel, det kommer väl när det kommer och man kan väl njuta av både kärlek när man är singel såväl som upptagen. Jag tycker det är jättefint när två personer väl finner varandra, kärlek är ju trots allt något av det finaste som finns. Men bara för man inte har någon och "alla andra" skaffar någon betyder det inte att "alla" måste ha någon heller. Kärlek finns trots allt på många olika sätt, även om du är förhållande människan eller ensamvargen. Man kan väl lika gärna mysa med folk i sitt umgänge, trots att det inte är samma sak. Enligt mig hjälper det aldrig att leta, det kommer ju när det kommer helt enkelt.

eller det är bara jag? Visst det är väl upp till personen i fråga själv, men det känns så himla tryckt och som att man alltid måste ha någon på hösten, eller som väldigt många anser det eftersom väldigt många blir tillsammans under denna årstid. Men bara för att halva Sveriges befolkning hittar någon på hösten behöver man ju inte leta för att man "måste ha någon". Kanske bara jag som tycker det känns som det.

Gult är fult sägs det,
men de gula löven är så mycket vackrare än de bruna.

röd ger glöd,
det ser ju faktiskt ut som träden står i barnd på hösten.

svart efter en kvart,
stämmer väldigt bra enligt mig, endast 1/4 del av dagen är nu ljus.

grönt är skönt,
ja för på hösten får vi ta vara på det lilla gröna vi har innan vintern.

Blå ställ dig på tå,
sträck dig mot himlen och inse att himlen är blå vilken årstid det än är.

rosa dags att dåsa,
himlen blir fortfarande otroligt vackert rosa när solen går ner.


jag försökte komma på bra höstfärger och rim, men det gick inte jätte bra... eller? haha

jag får en känsla av att alla har stora planer, alla planerar i alla fall inför sina stora planer. Jag får alltid en känsla av att jag har brottom, måste ha en plan, måste planera, måste göra. Men det är ju inte så viktigt egentligen. Jag vet vad jag vill göra, inte för all framtid, men jag vet att jag vill resa, jag vill jobba och plugga. Jag tror vi oroar oss för mycket och när andra har stora planer ser i ner på oss själva för att vi inte har kommit riktigt lika långt.

I natt låg jag uppe till klockan tre och lyssnade på det eviga smattrandet av droppars om föll mot fönstret. Min rullgardin var så klart nerdragen och min lampa var tänd. Jag låg fast i min bok "Den vidunderliga kärlekens historia" tills jag kände hur ögonlocken tyngde ner sig. Men när jag väl stängt igen boken och släckt lampan så kunde jag inte somna, så där låg jag och lyssnade på de vackra, blöta dropparna som föll ner från den mörka himlen. Jag njöt, njöt av att lyssna, av att mysa och av att finnas. Täcket var så underbart mjukt och fluffigt, mitt huvud sjönk ner en bit i kudden och örat gjorde för en gång skull inte ont. Att njuta är något jag är sämst på för tillfället och jag hade verkligen behövt fler stunder som den natten. Att vakna upp en helg morgon och veta att man faktiskt inte har brottom i väg någonstans, att kliva upp i det tempot man vill, att äta frukost sent eller tidigt beroende på hur pigg man är, att sitta vid datorn de där extra timmarna, att plugga när man känner för det och att tillslut orka städa sitt rum och göra saker utan att känna press. Jag vill ligga i mitt kramgoa täcke med mina tjocka kuddar och lyssna på fönster smatter och vinden blåsa i träden, det är så jag njuter, så jag kan koppla av och defenitivt det jag somnar till lättast eftersom det är en så pass avslappnade sövande känsla.

Jag själv förhastar för mycket och eftersom jag kommer upp i varv väldigt lätt så kan jag inte gå ner i varv för jag tror alltid jag har så mycket att göra när jag egentligen jobbat klart med det. Kan också vara för att jag har saker att göra klart som inte ska vara klara förrän om flera veckor, jag vill ha det undanstökat men jag skjuter ändå fram det. Jag försöker njuta så mycket som möjligt men ibland är det omöjligt att koppla av. Jag behöver flera dagar vila för att komma in i mitt normal tempo. Jag ska nog till och med krypa ner i sängen och hoppas på regn i natt.

ge mig en bra prognos.

att somna in till droppar som smattrar hårt mot fönsterblecket.
att se världen från drömmarnas perspektiv.
att leva som man vill och vandra runt i konstiga utklädnader.
när drömmar blir verklighet.

jag borde verkligen anteckna mina drömmar, skaffa en slags drömblogg och skriva ner allt konstigt jag drömmer. Lego/Duplohattar, oranga flisdräkter, folk som bryr sig, att smita in på puben och dansa med bartendern, att bo i muminslottet. Det var bara små delar av det jag drömde i natt, förövrigt kan mina drömmar bestå av, storstäder, konstiga människor, bra människor, människor jag aldrig mött eller ens sett, tampongpistoler, fulla poliser, tre uppvaknanden i en dröm, talangtävlingar, nakenhet, att flyga och att få missfärgat hår, att ha blå ögon, ja hur mycket som helst helt enkelt.

Jag undrar om alla drömmar har tecken, ett tag höll jag på med drömtolkning och hade jag inte haft så mycket projekt hade jag antagligen börjat igen.
I natt drömde jag att mitt liv spolades fram en månad till min födelsedag och jag märkte inte att det var min födelsedag förrän en person påpekade det sent på dagen, jag var så stressad av allt som hände runt mig att jag var tvungen att ställa in alla födelsedagsfrianden. Jag undrar om det är ett tecken på att jag borde faktiskt vila och ta det lugnt ett tag. Sluta stressa, bara sitta, bara göra och få allt gjort för att ta det lugnt. Kanske borde jag skaffa en drömblogg så jag en dag kan sitta och skratta åt alla konstigheter jag får för mig.

att vakna upp i verkligheten.
att inse hur man lever och hur det riktiga livet är.
att inse att stress inte är ett måste utan ett val.
när verkligheten tränger sig på.

Jag påstår inte att alla borde vara perfekta,
jag är inte heller perfekt,
du är inte perfekt,
ingen är perfekt,
världen funkar inte så.
Men man kan i alla fall försöka göra grejer för att den ska bli bättre.

idag när jag skulle hoppa på bussen kom jag på hur hånga, skygga och själviska väldigt många är. I Sverige ställer man sig aldrig i kö, i sverige vill man helst inte sitta bredvid någon på bussen, i Sverige vill inte de yngre resa sig för de äldre som har svårt att hålla balansen. Enligt mig är det ett typiskt svenskt beteende.
Istället samlades alla i en enorm klump så vissa som borde komma på bussen först istället hamnade någonstans mitt i den klumpen eller blev utputtade, folk satte sig längst ut på sätena för att ha sin väska bredvid sig på sätet längst in, man flyttade sedan motvilligt på sig när man tillslut märkte att bussen började bli full och folk stod upp, knappt när de äldre kom på bussen flyttade man på sig. En sak jag inte heller förstår är när det väl finns platser lediga finns det ingen som vågar fråga ifall personen skulle kunna flytta sin väska åt sidan så man själv får en sitt plats, man vågar inte gå längst bak i bussen när där ändå finns fyra lediga säten. Vad kan hända om man sätter sig bredvid en okänd människa, vad kan hända om man faktiskt vill ha en sitt plats istället för att stå upp i tjugo minuter, vad kan hända om man faktiskt får ha sin väska i knäet egentligen?
Jag förstår varför vissa äldre faktiskt blivit surare på äldre dagar när allt hopp ligger på oss yngre, men samtidigt kan jag bli väldigt irriterad när de äldre måste tränga sig i kön istället för att snällt bli erbjuden av någon att sitta ner. Alla drar varandra över en kant, alla tror så mycket, Sverige är idag ett land byggt på fördommar.
Den dagen jag ser att folk börjar bilda köer, den dagen jag ser folk sätta sig på sätet längst in med sin väska i knäet och nicka uppmuntrande när någon sätter sig där, den dagen jag ser folk som reser sig upp för de äldre utan motvilja och faktiskt erbjuder dem platsen först då ska jag med glädje säga att det börjar bli bättre. Vi måste sluta se på andra människor med förakt och istället se på dem som jämlika, sluta ha fördommar om allt och alla och var tacksam till att vi faktiskt lever som vi gör.

Jag vet att ingen är perfekt,
just därför visar jag just nu vad jag tycker vi skulle kunna göra för att få ett bättre samhälle.
jag ställer upp för rättvisan.

jag tänker så fruktansvärt mycket ibland.
det finns så mycket jag undrar och vill veta.
så mycket jag irriterar mig på och frågar mig själv varför?
det är ju trots allt inte förbjudet att irritera sig på någonting.

jag är trött på folk som spelar sina spel.
jag är trött på de som blir två helt olika personer beroende på vem de är med.
jag är trött på att vissa människor aldrig kan vara sig själva.
jag är trött på människor som säger saker till andra och inte till den det egentligen handlar om.

jag behöver få ut det här,
sen får folk tolka det från hur de vill.
man kan se det från olika vinklar.
precis som att en historia blir två.

jag lever i min värld, i allas värld, inte i en låtsas värld. Jag lever på riktigt, jag tror på verkligheten och lagom mycket fantasi. Jag lever inte ut min fantasi genom andra personer, jag lever inte ut min fantasi genom att spela något spel och låtsas vara någon jag inte är. Jag kan också vara rädd för vad folk ska tycka om mig, men jag är fortfarande jag. Mitt eget jag finns där, jag plockar inte fram någon annan när jag är med somliga personer. Jag är trött på människor som låtsas, trött på de som tror att de är så fruktansvärt coola för att de känner vissa personer. Jag känner också dem och jag behöver inte alls spela något dumt spel för att faktiskt synas bland dem. Alla har en plats, alla är en person och alla syns precis lagom. Alla lyssnar på alla och alla bryr sig om alla, det är så det funkar och alltid har gjort. Alla har sitt eget och alla har varandra, det är inte så att man måste likna någon annan för att bli omtyckt, det är inte så att man blir mindre värld för man råkar vända sig åt någon annan lite längre för att faktiskt prata ett par meningar. Vi funkar så, vi människor som faktiskt är lite mer mänskliga än somliga andra. Mina ord är väldigt hårda och allvarliga, men sånt är livet, det är hårt med sanningen, man får helt enkelt lära sig att ta den hur jobbigt det än är.

Var dig själv för gudskull!

i morse vaknade jag upp bredvid Towa,
jag satt i hennes kök och drack kaffe.
jag lyssnade på håkans underbara rader.
insåg hur jätte bra allting var.
inte ens var, det är så himla bra.

det finns så mycket som alla vill diskutera. Det får aldrig ligga någon tystnad där man sitter. Det måste jämt sägas någonting för att det inte ska bli pinsamt. Men egentligen blir det inte pinsamt. Det är bara en känsla, en sak man inbillar sig och får för sig. Inte förrän jag fick höra det från andras perspektiv insåg jag att tystnaden inte alls är pinsam. Tystnaden är snarare mysig, man vet att det sitter folk där och att man har varandra. Man bara är i tystnaden, man lämnas åt sig själv men samtidigt inte. Det finns så mycket som alla tycker måste sägas, men en blick, en rörelse och en berörelse säger mer än tusentals ord. Som en låt utan skriven text har så mycket mer, det finns så mycket att tolka. Det är ju det livet går ut på, att tolka saker, att lära sig nytt, att satsa och inse. Eller jag vet inte, så är det ju för mig så klart, jag vet inte hur det är för alla andra.
Det kan ju också vara så att man är rädd för tystnaden, men den sortens tystnad finns inte mellan oss, den har aldrig funnits där. Vi känner allihopa när det inte är som det ska och jag har aldrig kännt att ingenting är som det borde. Jag har alltid kännt att allting är som det ska med ett visst tvivel inombords kanske. Men jag har lärt mig att det är såhär det är och såhär det ska vara för vi är dem vi är och låt ingen annan ändra på det.

i kväll sitter jag här framför datorn hemma hos mig.
jag har en lila liten sko bredvid mig med hundra tals vackra ord.
den lilla skon får mig att undra om det finns fler där ute som förstår innebörden i ord.
jag har insett att man inte alltid ska lyssna på allting utan också se och känna.
man måste få känna smaken av att leva.
precis som den där lila skon fick mig att känna precis.

det kom en väldigt nostalgiskvåg genom mig precis.
av sommaren.
vågen var jätte varm och väldigt snabb.
men just den korta nostalgiskavågen fick just jag uppleva.
den fick mig att minnas våra händelser på ruiner,
våra promenader vid hav och hamn,
våra långa nätter bredvid jordgubbsfälten.

jag är lycklig samtidigt som jag är frustrerad.
jag är stressad samtidigt som jag är lugn.
jag ler, hoppar, studsar, skrattar och mår bra.
det finns så mycket blandade känslor i den här staden.
det finns så mycket gömt under dess kullersten.
det finns så mycket men samtidigt så lite ute i natten i den här staden.

den här staden kan göra mig frustrerad, eller inte staden direkt utan somliga människor. Jag har aldrig förstått mig på människor som är otroligt otacksamma för allt man kan göra för dem och när minsta lilla sak inte finns så förväntar de sig ändå mer. Jag blir frustrerad över människor som tror de kan styra över andra och hur de tror sig kunna veta vad de andra vill, besvikelsen över hur människor tror att de kan vara elaka utan att man känner vid det eller märker det, det skulle faktiskt vara konstigt om de aldrig la märke till det själva.
men samtidigt gör den här staden mig så lycklig, eller inte staden utan somliga människor. Jag förstår mig på de människor som finns där och hjälper en, som är tacksamma för det man gör och för det lilla, även om det råkar saknas något litet. Det gör mig lycklig och jag vet att jag faktiskt kan ställa upp för dem eftersom de ställer upp för mig. De tar emot en med öppen famn och tar en för det man är.
den här staden gör mig stressad och i detta fallet är det mest staden. Människorna är överallt inpå en, utanpå en, inuti en hur man än vrider och vänder så är de där. Somliga pressar en så hårt att man snart faller ner i stadens glupska gap som skriker och gapar att den ska hålla mig förevigt. Trots att folk ser att man har mycket redan blir man genast påpälsad lite till och lite till tills man står på gränsen för stadens gap ännu en gång.
dan här staden gör mig samtidigt så lugn och i detta fallet är det mest staden. Människrona som inte jämt är inpå, utanpå och innanför vet när de ska vara det, de vet när man behöver lugn och de hjälper en ur gapet som skriker glupskt efter mer. Staden skjuter mig samtidigt i från sig och säger att det är okej att ta det lugnt, att resa, att gå och springa, skratta, le, hoppa, studsa och må bra. Inte bara staden utan människorna som säger att det är okej att må dåligt, men inte för länge, inte mer än max två dagar då man faktiskt får tycka synd om mig själv.
det mesta av den här staden och människorna gör mitt liv, gör mig hel, gör mig till en del av allt som finns i världen. Den och dem får mig att minnas min plats och att jämt kämpa för det man vill ha och ska klara. Det är vad mitt liv går ut på och jag vet att det mest ser ut som en tråkigt ordagrant liv, men det är det inte, för hur mycket ordbajseri som helst kan inte beksriva det jag har idag, det jag har idag gör mig lycklig och jag tänker alltid låta mig ha det såhär.

mellan sanningen och lögnen, mellan det som är fel och det som är rätt - finns vi idioter!

att dricka te och skriva.
att dricka te och plugga.
att dricka te och vara nöjd.
att dricka te och vara lycklig.

jazz musik och bra sällskap.
en halvmåne och en stjärnklar himmel.
bra sällskap och en vacker stad.

Det är en kort sammanfattning av min kväll.

men en längre blir såhär:
Vi insåg när vi gick där längs staden långa gator hur vacker vår värld är, vi insåg hur bra vi har det och hur lyckliga vi egentligen är. Paralyserade av musiken vi nyss hört och orden som flög ur munnen i ett på oss. Egentligen var vi stumma, utan ord men ändå sa vi så mycket av betydelse. Musik utan texter och ord säger så mycket mer än musik med texter och ord. Svårt att förstå om man inte var där och hörde det själv, det går knappast att föreställa sig något annat. Vi insåg att vi varit i en annan värld fast ändå så vakna i just ögonblicket som infallit. Vi ville bara skrika ut hur bra vi har det och hur lyckliga vi är som har det så bra. Vi vågade inse det och verkligen säga det ut högt efter det vi nyss upplevt. För just den här kvällen var så väldigt vacker, som väldigt många andra nätter bara att man såg det med mer klara ögon. Varje ord och känsla flöt ut i ett ur munnarna på oss och vi tystnade snart och insåg att det inte gick att beskriva, känslan var så oerhört stark men samtidigt så svag att den knappt kändes, men vi visste att den var där. Jag kan knappt sätta orden på något just nu, jag vet bara hur bra allting känns och vill att det ska kännas så här framöver.

puss på allt ibland!

cykeln knakar oroligt.
varje trampsteg gör att hjulet gnisslar förskräckligt.
Trycker ner tramporna hårdare än vad det behövs.
Cyklar på och hinner över precis när det bli gult.
Blir nästan överkörd, jag har grönt din idiot.

Tre cyklister på raken,
rundar dem och cykeln knakar till högt ytterligare ett par gånger.
Den fjärde cyklisten har två matkassar på styret som dinglar fritt.
Cyklar snabbt förbi och hör hur pakethållaren smäller till nerför guppet.
Ännu en cykel som smäller till bakom mig av samma anledning.

Värmen börjar kännas under vinterjackan.
Tåget kör förbi och bommarna går upp innan jag hinner stanna,
farten hålls upp fram tills man hamnar bakom en kvinna med barnstol.
Cyklar väldigt sakta och kan inte runda,
för mycket cyklister och vandrare ute idag.

Får upp en hög fart igen när jag cyklar förbi mitt favorit träd.
Cykeln knakar till oroligt av min höga fart när jag studerar trädets gula löv.
En buske som jag fotade för bara en vecka sen har snart tappat alla sina brandröda löv.
Saktar ner farten så jag inte cyklar in i bommarna.
Stannar utanför grinden, tar med mig posten in.

Äntligen hemma.

tid allt ska va som då.

tiden bara rusar iväg. Men man ska skynda långsamt som nasse säger. Känns som jag inte gjort annat än skrivit och pluggat och gjort saker hela tiden. Mitt projektarbete har äntligen börjar rulla på i den takten jag vill. Jag ligger så klart lite i back i tidsplanen. Svenska uppgiften avklarad. Låtarna är inlärda. Gitarren är helt okej. Arbtesmiljö och säkerhet avklarat. Det ända jag har kvar är psykologin och egentligen gehörs och musik lära men jag orkar verkligen inte. Jag är helt slut och hjärnan känns som geggamoja som ska rinna ut från båda öronen.

tid är en energi.

men jag är nöjd och glad för vad jag har åstakommit. Jag är nöjd för vad jag klarat av och problemen jag löst. Jag är så glad för jag är nöjd. Kära syster, den raden får mig att tänka på dig och hur mycket jag saknar dig. Andra saker får mig att längta framåt i tiden och hoppas på att allt går enligt planen. En resa, en vän, ett land! Man får längta, inte för mycket, men lite får man längta. Längre fram i tiden också för den delen. Jag vet att det är lite mindre än ett år men allt får vara lite.

tid allt är inte som förr.

hösten får mig att tänka på saker. Bra saker och dåliga saker, men ibland måste man tänka inte för mycket där heller. Bara lite. Jag vill ha höstlov, jag vill sitta med människor och mysa med en varm filt om mig och dricka gott te. Jag vill bara vara som vanligt, vem vill inte bara vara. I alla fall lite.

men bara lite av allt.
allt av lite liksom.

efter en natt med alldeles för lite sömn så inser jag hur mycket svammel detta kommer bli. Jag som alltid brukar predika över hur viktigt det är att leva i nuet sitter redan och tänker över hur min vecka ser ut. Att leva i nuet är inte alltid så lätt när man ser hur mycket som väntar i veckan. Uppe på gitarren ligget papper staplade och block med inskrivna uppgifter för en hel veckas arbete. Bredvid allt det här ligger tre låttexter som väntar på att tryckas in utantill i huvudet och på datorn ligger ett femtiotal bilder som ska redigeras, en fotografering som bara tog en timme kommer nu ta flera timmar att sitta och rensa ut och redigera. Jag insåg också när jag tänkte på allt detta att jag verkligen inte hinner ha några fika stunder den här veckan delvis för att pengarna inte räcker till med för det mesta för att jag verkligen inte har tid till något annat än mitt skolarbete den här veckan.
Det är galet när jag tänker efter att jag faktiskt längtar till studenten. I alla fall när jag tittar på allting i sin helhet, men jag vet att jag snart kommer sitta och oroa mig över saker så som arbetslösheten och var jag ska plugga senare, var jag får jobb och var i hela sverige jag kommer att bo.
Jag vet att det är saker jag verkligen inte borde tänka på nu, men snart går de inte att skjuta upp längre. Är det bara jag som skyndar på livet eller går det såhär fort just nu? Jag vet att jag gör människor ledsna genom saker jag gör och saker jag säger, jag vet att det är annat jag måste ordna och och kanske till och med prioritera. Det är för mycket saker som ligger på hög och det kommer nya varje vecka. Jag måste lära mig att sluta skjuta upp saker och ting och ta ansvar för det jag gör.

usch...

solen har lyst hela dagen.
jag har njutit av en femtio minuters lång bil resa.
haft en underbar känsla tillsammans med familjen.
fått mina smaklökar kittlade av en blåbärs cheesecake.
druckit varmt och ljuvligt kaffe.

doften av äpplen har legat runt min näsa.
synen av röda, gröna och mögliga äpplen överallt.
se stranden, våta stenar och en vit segelbåt på väg in mot hamnen.
fåglarna som cirkluerade ovanför vattnet.
fåglarna som speglade sig på stenarna.

jag har kommit hem försökt koppla av.
jag har satt mig tillrätta och dragit ner mina mörkblå rullgardiner.
jag har försökt göra något nyttigt.
jag gjorde en del av mitt projektarbete.
jag fastnade här med mina drömmar och mitt förvirrade tillstånd.
jag fastnar i mina drömmar och försvinner bort från mitt förvirrade tillstånd.

Orden har fastnat i fingertopparna.
I natt går det inte att skriva.
Känslorna flöt ut med tårarna.
Ner på soffan framför tv:n.
Med mamma och pappa bredvid.

viss kärlek är förevigt.
viss känsla flyter bort med dagarna.
i natt flytar irländsk musik in.
i natt lever jag precis intill musiken.

Well it breaks my heart
to see you this way
the beauty in life where's it gone?
and somebody told me you were doin' ok
but somehow U guess they were wrong

Whistles the wind

Säg ditt namn
Och din hand den öppnas och sluts
Du lever din dröm i ett band, du lever din dröm
Och det är då jag önskar att jag kunde hålla käften
Tysta pessimisten, bara vara din vän
En stilla bön om lugn igen
Att slippa ta besluten

Lägg dig där
Röda maj, värmen erövrar stan
Bland fanor stöveltramp hör jag din puls
Det är då jag önskar att jag kunde stanna tiden
Tysta alla nätverk, stoppa trafiken, en stilla bön om lugn igen
Att kunna ta besvikelsen

Blås din vind ur din tro på
att tron i sig själv räcker till
Att någon i sig själv kan vara nog
Och jag, jag står maktlös inför kärleken igen
Man blir ödmjuk inför kraften i rörelsen
Om man tror på någonting som du gör
Att aldrig någonsin ge upp

en av de mest vackra texter jag någonsin läst och hört.

när man sitter och väntar på bussen och befinner sig i verkligheten utanför sina jätte hörlurar med musik, så upptäcker man så mycket mer. Istället för att sjunka in i sitt eget och lyssna på texterna som susar in genom öronen ser man sig omkring och ser allt som händer. Personer som bara är vanliga idioter blir genast till fulla idioter istället. Somliga pissar på sittbänkar mitt ute på gågator och skriker att man är en idiot för att man vill göra någonting åt det och att de får kissa var fan de vill. Andra drar cigaretter mot bussar för att bussen inte stannade för dem när de gick rakt ut framför den när den var på väg mot hållplatsen i full fart. Och de tredje vill bli uppbjudna till en okänd lägenhet men kan inte ta ett nej och ber en dra åt helvete istället. Det är då man börjar undra om verkligen vår generation kommer att rädda världen eller om den verkligen kommer gå under 2012.
Somliga föddes med en någerlunda utvecklad hjärna och kunde byggas upp på den, lära sig vett och ättiket. Någonstans i sitt sinne har man väl var gränsen mellan rätt och fel går, eller är det bara jag som ser att allt är på väg åt fel håll. Kanske är det bara alkoholen som gör somliga till idioter och andra kanske bara blir lite mer allmänt roliga på den. Eller är de alltid idioter bara att just den personligheten stärks när man råkar få saker i blodet. Var någonstans har det någonsin stått skrivet att det är coolt och status att göra några av dessa grejerna. Var någonstans står det att det är ens kul, hur kul hade en person tyckt det varit om någon hade dragit en cigarett dragen mot sin bil, eller kanske att sätta sig i någon annans kiss. Det är inte precis så att jag skulle sätta mig och kissa på någons stol för att jag tycker det är kul. Var går gränsen för kul för människor? Var sätter människor sina begränsningar idag, skulle de till och med kunna göra det när de är nyktra? Vem langar egentligen fram sitt kön mitt på en av de största gång gatorna för allas ögon bara för att få uträtta sina behov, människor har väl fått en mekanism i huvudet som säger att man faktiskt kan hålla sig ett tag innan man gör det.
Saker och ting idag kan göra mig så fruktansvärt frustrerad när jag väl tänker på hur dum verkligheten är utanför de där stora hörlurarna som faktiskt avskärmar en. Det är till och med skönt att veta att man kan bli avskrämad från verkligheten när folk beter sig på det sättet de gör.

usch.

jag blir så förvånad ibland över vad som kan göra mig glad. Idag när jag cyklade hem från skolan och var ungefär fem minuter hem ifrån såg jag en mamma och hennes lilla pojke. Pojken satt på en jätte liten blå trehjuling och cyklade mitt i vägen. Jag fick syn på dem innan de fick syn på mig och saktade farten och svängde in en bit till vänster för att inte cykla omkull någon. När mamman sedan får syn på mig tar hon tag i pojkens blåa lilla trehjuling och drar den åtsidan. När jag cyklar förbi nickar hon tacksamt mot mig och ler. Jag ler tillbaka och känner en otrolig värme inom mig. Det var något speciellt med det tillfället som gjorde mig lycklig. När andra människor visar sig tacksamma mot mig är jag tacksam tillbaka. Jag anser det som en självklarhet och en del av respekt i vårt samhälle.

På tal om det så är mitt lilla egna samhälle ett rent stort kaos. Jag tänker för mycket, eller kan man tänka för mycket? Jag tror mer jag överanalyserar, men det gjorde också att jag kom fram till en viktig sak idag. Man ska inte bara leva livet, man ska vara livet, göra livet och ta emot så mycket som möjligt. Alla de uppgifter som tynger mina axlar har jag tagit emot av en ända anledning och det är för att jag vill lära mig och komma så långt i livet som möjligt. Jag vill förändra saker, göra allt jag kan och få saker gjorda. Man tar på sig uppgifter för att det är kul, trots att man känner sig både stressad och pressad ibland kommer man alltid på i slutändan att det är värt det. Jag tycker alltid det är kul att känna att man klarat av något, lättnaden och känslan av att man lyckats är något av det bästa som finns. Precis som jag kände när jag cyklade förbi den lilla pojken på trehjulinge och hans mamma.

Fast allt är ju trots allt inte så lätt att klara av. Jag har försatt mig i många situationer jag inte vet hur jag ska ta mig ur, vissa flera gånger om och jag märker aldrig det förrän efteråt. Men livet är värt att kämpa för!

det finns så lite alla vet.
det finns så mycket alla vill veta.
det är för mycket att veta.
det är för lite för att någon ska förstå.

utanför fönstret regnar det tunga genomskinliga droppar från en mörk himmel. Asfalten lämnas blöt och gatorna lämnas tomma. Det ända som lyser är gatlyktornas vita spöklika ljus. Det ända ljudet som hörs är ljudet av smatter från droppar som landar på fönsterblecket och vinden som viner i trädens höga kronor. Jag stirrar ut på det som faller, det ser nästan ut som allt faller. Hela världen faller genom universum till något nytt. Jag trycker upp handen mot rutan och ser imman som börjar formas runt handen. Fönstret är kallt och hårt mot handflatan. Tankarna flyter iväg mot sommaren ännu en kväll, ännu en natt.
Vart tog vi vägen. Vi flöt iväg tillsammans. Vi var allt, vi var världen och trodde vi kunde rädda allt. Jag är rädd att det kommer försvinna fast jag vet att det inte kommer att göra det.
Jag tittar ut en gång till och kollar på löven som faller ner på marken. Längtar tills färgerna på träden förvandlas till bränder och faller ner i alla olika färger. Jag vill att en höstdag ska komma då vi kan flyta tillbaka till sommaren, fast på ett höstligt vid. Rulla i en lövhög och ligga kvar där och bara vara. Jag vill kastra löven ovanför huvudet och känna hur det mjukt faller över mig igen. Jag vill finna barnet i mig igen och leka på precis samma sätt. När vintern kommer vill jag åka pulka i den vita klara snön, höra hur det knastrar under fötterna när jag går. Göra snögubbar, änglar, lyktor och känna värmen i den tydliga klara kylan som smiter in under kläderna då och då. Jag vill att vi ska vara vi och inga andra.
Men jag vaknar upp ur min nostalgiska tillvaro och kollar ut på den svarta gatan och det spöklika ljuset. Dropparna smatrar igen fast högre, vattner har börjar samlas i pölar runt husen. Sängen är mjuk och obäddad, kläder och annat ligger slängt över allt på rummet. Det är så jag bor, så jag är, det här gör mig till mig själv. Handflatan sitter fortfarande kvar mot rutan, det börjar bli för kallt för att ha den kvar. Det har blivit ett mönster efter handen och jag drar i imman med mitt högra pekfinger, små runda mönster. Så vackert, så litet, som betyder så mycket. Vi har fortfarande allt, vi har fortfarande varandra. Det känns inte lika tydligt som i somras, för alla har tankarna åt så många olika håll. Alla har blivit så utspridda och nästan rädda, men innerst inne vet vi att det är vi och vår sommar som alltid kommer finnas där i våra minnen.

Tungt skit.
Lätt skit.
Dåligt skit.
Bra skit.

Att se tillbaka på allt jag hade då och vad jag har nu gör det mycket lättare att komma framåt i livet. Men morgon dagen är inte lovad till någon, ingen av oss. Så varför tänka på morgon dagen när det finns ett nu. När man kan leva i nuet och ta tag i det som är. Det som varit har vi redan tagit tag i, eller så struntade vi i det. Det som kommer att vara kan vi inte ta tag i just nu, för det kommer vi ta tag i så småning om och gör vi inte det finns det antagligen en väldigt bra anledning till varför vi inte gör det. Det är dessa besluten som gör oss till de personerna vi är idag. Är vi inte nöjda med dem vi är får man helt enkelt tänka om, försöka tänka rätt, går det inte finns det alltid en morgon dag. Men tänk inte på den nu, tänk på vad som händer i stunden, vad som händer för dagen och vad som får dig att göra saker. Genom att göra olika saker tar du dig framåt till dit du vill komma. Genom att leva i nuet står du inte heller helt still men du kan ta vara på tiden mycket lättare och uppskatta det du har istället för att oroa dig om vad som varit och vad som kommer att vara. Stressa inte för att hinna med det blir allt oftare fel då. Ångra inget för det du ångrar hände av en anledning, det du ångrar kommer du ha tid att rätta till eller så behöver du knappt tänka på att det någonsin hänt. Skratta och gråt så mycket du orkar, det finns tid för det båda. Känslor finns det alltid tid för och det är inget att skämmas över. Alla människor har känslor bara olika sätt att visa dem på. Var arg när du vill och var glad ännu oftare, gråt när du känner för det och skratta högre.
Var aldrig rädd för att ta en chans, den kanske aldrig kommer igen. Var aldrig rädd för att ta steget, du kanske aldrig kommer få ta det igen. Var aldrig rädd att säga vad du tycker och tänker, du kanske aldrig får yttra dig om den saken igen. Var aldrig rädd för att vara dig själv, för varför vara någon annan när alla andra redan finns. Jag vet att den sista är uttjatad men tjatar man så fastnar det lättare och folk tar tillslut åt sig. Tjatar folk på fel saker gå din egen väg och gör vad du tycker känns bäst i stället.

Skit tungt.
Skit lätt.
Skit dåligt.
Skit bra.

Saker förändras, saker blir nytt, livet går snabbt, livet går sakta. Vart tar allt vägen? Jag stressar för mycket just nu för att hinna med, dagarna springer förbi. Kan jag inte bara få stanna upp och bara va. Det går inte, hur ska jag hinna med allt på en dag som jag har att göra. Vart kom alla uppgifterna ifrån? Plötsligt blev almanackan full och ingen fritid finns till alls. Jag blir pressad, stressad och ofulländad. Inte ens helgerna känns vilosamma längre, man ska alltid ut och springa alltid ha grejer för sig. Endast för att jag inte vill vara ensam. Men vad kan det egentligen vara för fel på att vara ensam? Det är nog dags att fråga mig själv den frågan, det kan vara rätt härligt har jag märkt nu. Tre kvällar i rad har jag kunnat krypa ner under täcker och kolla på en film efter en fullsmockad dag av fullbordade genom stressade uppgifter. Hinner vila upp mig för nästa fullproppade dag. Det känns hemskt att tänka så, jag behöver en hel dag under täcker med massor av bra filmer och massor av ensamhet och bara mig själv. Egoistiskt, nej inte alls, jag vill ta vara på mig själv och mitt liv kunna stanna upp bara för att pyssla om mig själv någon gång. Huvudet bultar redan efter en dag i skolan, dags att verkligen göra ett stort genomrus av allting för att sedan kunna ta en belönad paus. Det här är viktigt för mig.

Festen är över, festen är över oss.

jag undrar om jag alltid kommet känna mit smått dum, eller om jag kan sluta känna mig dum och veta att jag är det istället. Kanske inte riktigt så illa, men lite i alla fall. En smula dum. Ett litet, litet korn.. i alla fall. Vad som än händer så har jag ett stökigt rum bakom mig som väntar. Fast efter att ha cyklat i världens motvind så har mina ben ingen ork att resa sig från den här fördömda stolen. Det är söndag så vem klandrar mig. Jag blev väldigt förvånad över att jag ens orkade ta cykeln in till stan och tillbaka på mindre än 2½ timme. Att vända sig om och titta på rummet ger mig ångest. Sängen består av smutsiga sängkläder, massor med kläder som ska vikas eller hängas in i min gardorob, filmer som plockats ur hyllan för att sättas in i bokstavsordning, en väska som en kamera ligger i som jag borde börja använda mer ofta. Mitt PA-arbete väntar ogjort sen ett par dagar tillbaka, redigeringen borde ha satts igång för dagar sedan, min gitarr står orörd i sitt fodral och mina pennor och papper ligger oskrivna kvar i skolväskan. Jag måste lära mig att prioritera, snart är det dags att ta en hel hemma vecka av bara plugg, städning och rensning helt enkelt. Jag känner det nu, stressen, ångesten och dumsnuten. Det är inte så himla lätt som jag trodde, jag tänker inte tillräckligt långt fram, mitt ta en dag i taget motto funkar inte längre, jag måste planera! Herregud, vad allting är stökigt, det är inte rummet, det är allt annat förutom mitt socialliv som är i ruiner. Skärpning.. Nu ska jag släpa upp mina lata ben från den här stolen och städa mitt rum och göra så mycket att jag faller ner på sängen av utmattning.

suck...