feffs

jag blir så förvånad ibland över vad som kan göra mig glad. Idag när jag cyklade hem från skolan och var ungefär fem minuter hem ifrån såg jag en mamma och hennes lilla pojke. Pojken satt på en jätte liten blå trehjuling och cyklade mitt i vägen. Jag fick syn på dem innan de fick syn på mig och saktade farten och svängde in en bit till vänster för att inte cykla omkull någon. När mamman sedan får syn på mig tar hon tag i pojkens blåa lilla trehjuling och drar den åtsidan. När jag cyklar förbi nickar hon tacksamt mot mig och ler. Jag ler tillbaka och känner en otrolig värme inom mig. Det var något speciellt med det tillfället som gjorde mig lycklig. När andra människor visar sig tacksamma mot mig är jag tacksam tillbaka. Jag anser det som en självklarhet och en del av respekt i vårt samhälle.

På tal om det så är mitt lilla egna samhälle ett rent stort kaos. Jag tänker för mycket, eller kan man tänka för mycket? Jag tror mer jag överanalyserar, men det gjorde också att jag kom fram till en viktig sak idag. Man ska inte bara leva livet, man ska vara livet, göra livet och ta emot så mycket som möjligt. Alla de uppgifter som tynger mina axlar har jag tagit emot av en ända anledning och det är för att jag vill lära mig och komma så långt i livet som möjligt. Jag vill förändra saker, göra allt jag kan och få saker gjorda. Man tar på sig uppgifter för att det är kul, trots att man känner sig både stressad och pressad ibland kommer man alltid på i slutändan att det är värt det. Jag tycker alltid det är kul att känna att man klarat av något, lättnaden och känslan av att man lyckats är något av det bästa som finns. Precis som jag kände när jag cyklade förbi den lilla pojken på trehjulinge och hans mamma.

Fast allt är ju trots allt inte så lätt att klara av. Jag har försatt mig i många situationer jag inte vet hur jag ska ta mig ur, vissa flera gånger om och jag märker aldrig det förrän efteråt. Men livet är värt att kämpa för!