feffs

i morse vaknade jag upp bredvid Towa,
jag satt i hennes kök och drack kaffe.
jag lyssnade på håkans underbara rader.
insåg hur jätte bra allting var.
inte ens var, det är så himla bra.

det finns så mycket som alla vill diskutera. Det får aldrig ligga någon tystnad där man sitter. Det måste jämt sägas någonting för att det inte ska bli pinsamt. Men egentligen blir det inte pinsamt. Det är bara en känsla, en sak man inbillar sig och får för sig. Inte förrän jag fick höra det från andras perspektiv insåg jag att tystnaden inte alls är pinsam. Tystnaden är snarare mysig, man vet att det sitter folk där och att man har varandra. Man bara är i tystnaden, man lämnas åt sig själv men samtidigt inte. Det finns så mycket som alla tycker måste sägas, men en blick, en rörelse och en berörelse säger mer än tusentals ord. Som en låt utan skriven text har så mycket mer, det finns så mycket att tolka. Det är ju det livet går ut på, att tolka saker, att lära sig nytt, att satsa och inse. Eller jag vet inte, så är det ju för mig så klart, jag vet inte hur det är för alla andra.
Det kan ju också vara så att man är rädd för tystnaden, men den sortens tystnad finns inte mellan oss, den har aldrig funnits där. Vi känner allihopa när det inte är som det ska och jag har aldrig kännt att ingenting är som det borde. Jag har alltid kännt att allting är som det ska med ett visst tvivel inombords kanske. Men jag har lärt mig att det är såhär det är och såhär det ska vara för vi är dem vi är och låt ingen annan ändra på det.

i kväll sitter jag här framför datorn hemma hos mig.
jag har en lila liten sko bredvid mig med hundra tals vackra ord.
den lilla skon får mig att undra om det finns fler där ute som förstår innebörden i ord.
jag har insett att man inte alltid ska lyssna på allting utan också se och känna.
man måste få känna smaken av att leva.
precis som den där lila skon fick mig att känna precis.