feffs

när jag tänker efter för stunden, så finns det ingen som kan mäta sig med det vi hade. Inte för tillfället. Det är inte du, det är inte jag, det är vi. Det var något speciellt och det känns som jag kan leva på det, le mot det och känna värmen som fortfarande finns kvar. Jag lever på hoppet om att det finns något liknande, till och med bättre. Jag vill inte ha något precis likadant, som om jag lever på rutin, men något liknande. Jag vill hitta något nytt men samtidigt känna mig trygg från början, det är ju de det går ut på. Det känns bra, inte som att tänka tillbaka och känna ånger, det känns jätte bra faktiskt. Det fanns så mycket där som lever kvar hos mig än idag, som får mig känna mig trygg och klamra mig fast vid det jag har och det jag är. Jag kan känna mig stolt och stark, bra och kan ärligt erkänna mina fel. Jag blev den jag blev pågrund av måttet.
Det känns konstigt att sitta här en vanlig söndags eftermiddag och säga så. Men konstigt på ett bra sätt, konstigt på det sättet det ska vara. Det låter konstigt antar jag, men det är ju sådan som jag är i nuet, sådan som jag blev av det som var och sådan kommer jag fortsätta vara tills jag känner att det är något som inte är konstigt. Jag är konstig, jag lever på kosntigheten och är själva konstigheten. Alla människor är vi konstiga och lever på det, annars hade vi inte varit unika. Måttet lever kvar i mig, det är inte du, det är inte jag, det är det vi var.

livet är bra konstigt och fint såhär en söndagseftermiddag.