se dig över axeln, det är den du en gång var.
folk förändras,
det vet vi alla.
det är väldigt läskigt att försöka se sig om axeln och se vem man en gång var. Man vet själv med sig om man har förändrats eller inte, eller somliga vet i alla fall. Jag vet, men vet du? Jag blir rädd för det jag ser hos människor idag, när de inte själva märker av att de förändras. På bara en vecka, max en månad försvann det jag en gång var trygg med. Eller kom det till en extra person kanske, jag vet inte, det spelar ingen roll. Jag blir rädd för att jag ser på personer när de förändras och de märker knappt de själva, det blir en självisk stämning i rummet och de försöekr roffa åt sig varandras platser för att man måste synas, men när man väl tänker efter, måste man verkligen det?
Ser inte de vad jag ser, att man inte behöver ta plats, att det finns lika mycket över till alla, det är så vi är, vi är bara människor, man ska inte behöva kräva något av någon.
Ibland när jag ser på det som var och nu förstår jag inte riktigt vad som hände, helt plötsligt fanns där saker jag inte kände igen, personligheter som bara plötsligt uppkom som inte alls passade in där de just nu vilade sig kvar. Det känns hemskt, jag blir både rädd och ledsen när jag tänker på det, vad hände?
det vet vi alla.
det är väldigt läskigt att försöka se sig om axeln och se vem man en gång var. Man vet själv med sig om man har förändrats eller inte, eller somliga vet i alla fall. Jag vet, men vet du? Jag blir rädd för det jag ser hos människor idag, när de inte själva märker av att de förändras. På bara en vecka, max en månad försvann det jag en gång var trygg med. Eller kom det till en extra person kanske, jag vet inte, det spelar ingen roll. Jag blir rädd för att jag ser på personer när de förändras och de märker knappt de själva, det blir en självisk stämning i rummet och de försöekr roffa åt sig varandras platser för att man måste synas, men när man väl tänker efter, måste man verkligen det?
Ser inte de vad jag ser, att man inte behöver ta plats, att det finns lika mycket över till alla, det är så vi är, vi är bara människor, man ska inte behöva kräva något av någon.
Ibland när jag ser på det som var och nu förstår jag inte riktigt vad som hände, helt plötsligt fanns där saker jag inte kände igen, personligheter som bara plötsligt uppkom som inte alls passade in där de just nu vilade sig kvar. Det känns hemskt, jag blir både rädd och ledsen när jag tänker på det, vad hände?
Kommentarer
Trackback
