feffs

jag undrar om jag alltid kommet känna mit smått dum, eller om jag kan sluta känna mig dum och veta att jag är det istället. Kanske inte riktigt så illa, men lite i alla fall. En smula dum. Ett litet, litet korn.. i alla fall. Vad som än händer så har jag ett stökigt rum bakom mig som väntar. Fast efter att ha cyklat i världens motvind så har mina ben ingen ork att resa sig från den här fördömda stolen. Det är söndag så vem klandrar mig. Jag blev väldigt förvånad över att jag ens orkade ta cykeln in till stan och tillbaka på mindre än 2½ timme. Att vända sig om och titta på rummet ger mig ångest. Sängen består av smutsiga sängkläder, massor med kläder som ska vikas eller hängas in i min gardorob, filmer som plockats ur hyllan för att sättas in i bokstavsordning, en väska som en kamera ligger i som jag borde börja använda mer ofta. Mitt PA-arbete väntar ogjort sen ett par dagar tillbaka, redigeringen borde ha satts igång för dagar sedan, min gitarr står orörd i sitt fodral och mina pennor och papper ligger oskrivna kvar i skolväskan. Jag måste lära mig att prioritera, snart är det dags att ta en hel hemma vecka av bara plugg, städning och rensning helt enkelt. Jag känner det nu, stressen, ångesten och dumsnuten. Det är inte så himla lätt som jag trodde, jag tänker inte tillräckligt långt fram, mitt ta en dag i taget motto funkar inte längre, jag måste planera! Herregud, vad allting är stökigt, det är inte rummet, det är allt annat förutom mitt socialliv som är i ruiner. Skärpning.. Nu ska jag släpa upp mina lata ben från den här stolen och städa mitt rum och göra så mycket att jag faller ner på sängen av utmattning.

suck...