feffs

jag är lycklig samtidigt som jag är frustrerad.
jag är stressad samtidigt som jag är lugn.
jag ler, hoppar, studsar, skrattar och mår bra.
det finns så mycket blandade känslor i den här staden.
det finns så mycket gömt under dess kullersten.
det finns så mycket men samtidigt så lite ute i natten i den här staden.

den här staden kan göra mig frustrerad, eller inte staden direkt utan somliga människor. Jag har aldrig förstått mig på människor som är otroligt otacksamma för allt man kan göra för dem och när minsta lilla sak inte finns så förväntar de sig ändå mer. Jag blir frustrerad över människor som tror de kan styra över andra och hur de tror sig kunna veta vad de andra vill, besvikelsen över hur människor tror att de kan vara elaka utan att man känner vid det eller märker det, det skulle faktiskt vara konstigt om de aldrig la märke till det själva.
men samtidigt gör den här staden mig så lycklig, eller inte staden utan somliga människor. Jag förstår mig på de människor som finns där och hjälper en, som är tacksamma för det man gör och för det lilla, även om det råkar saknas något litet. Det gör mig lycklig och jag vet att jag faktiskt kan ställa upp för dem eftersom de ställer upp för mig. De tar emot en med öppen famn och tar en för det man är.
den här staden gör mig stressad och i detta fallet är det mest staden. Människorna är överallt inpå en, utanpå en, inuti en hur man än vrider och vänder så är de där. Somliga pressar en så hårt att man snart faller ner i stadens glupska gap som skriker och gapar att den ska hålla mig förevigt. Trots att folk ser att man har mycket redan blir man genast påpälsad lite till och lite till tills man står på gränsen för stadens gap ännu en gång.
dan här staden gör mig samtidigt så lugn och i detta fallet är det mest staden. Människrona som inte jämt är inpå, utanpå och innanför vet när de ska vara det, de vet när man behöver lugn och de hjälper en ur gapet som skriker glupskt efter mer. Staden skjuter mig samtidigt i från sig och säger att det är okej att ta det lugnt, att resa, att gå och springa, skratta, le, hoppa, studsa och må bra. Inte bara staden utan människorna som säger att det är okej att må dåligt, men inte för länge, inte mer än max två dagar då man faktiskt får tycka synd om mig själv.
det mesta av den här staden och människorna gör mitt liv, gör mig hel, gör mig till en del av allt som finns i världen. Den och dem får mig att minnas min plats och att jämt kämpa för det man vill ha och ska klara. Det är vad mitt liv går ut på och jag vet att det mest ser ut som en tråkigt ordagrant liv, men det är det inte, för hur mycket ordbajseri som helst kan inte beksriva det jag har idag, det jag har idag gör mig lycklig och jag tänker alltid låta mig ha det såhär.

mellan sanningen och lögnen, mellan det som är fel och det som är rätt - finns vi idioter!