feffs

varje gång jag tar ett kliv ut i verkligheten, alltså utanför min dörr vill jag att mörkret ska ha fallit och lyktstolparnas lampor ska vara tända. Inte för att jag är rädd för mörkret, inte heller för att jag är rädd för vad som finns i mörkret, för det är jag inte i kväll och inte i natt. Utan för att världen blir så extremt vacker mot en mörk himmel med små tända stjärnor. För att kvällen smyger sig in sakta, tidigare och tidigare och för att nattens mörka himmel snart faller på oss. Att se gatulyktornas ljus bli skarpare och skarpare mer tidigare under dagen som sedan faller mot kväll och vidare mot natt. Trots att det är så kyligt är det nästan mera mysigt att ta promenader eftersom man är så påpälsad med saker. Halsduken hänger tätt runt halsen, jackan är knäppt så långt upp det går och musiken dundrar högt i hörlurarna. Ändå känns allt så fridfullt och luften så ren och frisk. Ångan från munnen blir tydligare i gatlyktornas ljus och jag njuter av texterna som rullar in genom huvudet och fastnar ännu mer än förra gången. Håkan, världens bästa underbaraste Håkan. Texter som alltid är så verkliga, så man hittar sig själv, kan krypa in där längst inne och mysa med sig själv nästan. För vad alla vet och inte vet det är min egen hemlighet. Att få fotografera och minnas en vanlig promenad och den vackra naturen kan göra så mycket för mig och ta med mig på så många resor överallt fast jag fortfarande står på samma plats och bara finns. Jag vänder mig upp mot himlen när halva min promenad gått och bara kollar på månen som följer varje steg jag tar. Nu har det riktiga mörkret kommit, nu går det inte att ta foton utan att de blir extrem suddiga och det tar minst fem sekunder innan bilden är färdig laddad. Men det är så det ska vara i höstmörkret. Höstmörkret som rymmer ångorna från tusen andedräkter. Höstmörkret som rymmer tusenpromenader och tusen nätter. Höstmörkret som rymmer DET mörkret. Mörkret som har allt ett mysigt mörker ska ha, utan att man känner sig ensam och oskyddad.

jag har alltid undrat hur länge folk ska gå runt och vara egoistiska innan de märker det. Och då menar jag inte någon gång då och då, vid vissa tillfällen låter väldigt många sin egoism flöda bara för att man vill vara centrum. Visst är det okej att vara ego någon gång då och då. Alla behöver tänka på sig själv någon gång, men inte alltid. Man måste trots allt inte alltid stå i centrum. Jag blir så trött. Jag försöker knappt själv längre för jag vet att det inte tjänar något till. Tänk så hade hela världens bestått av detta fenomen. Det långa smala landet egoism. Hjälp mig någon! Självklart är ingen perfekt. Men något ska man ju ha. Självklart kan inte alla märka allt. Men ibland undrar jag om det bara är jag som märker.

Som tur är finns det i alla fall en gnutta kärlek och vänskap kvar där ingen tar allt för mycket plats. Där alla bryr sig om varandra. Där alla kan bry sig om sig själva utan att behöva stå i centrum. Visst är väl ingen perfekt här heller, men jag tycker ändå vi har respekten för varandra. Vi vet när man lyssnar och blir intresserade av vad de andra har att säga. Alla behöver en plats på jorden. Tyvärr har redan solen centrum så det är väl inte så lönt att försöka ta en plats som redan är upptagen.

bästa filmen jag sett på år och dagar.

jag vet också vad jag är rädd för. frågan är bara om jag verkligen vill säga det här.

och frågan jag vill ställa till mig själv i natt är; kan jag verkligen bli journalist...
fan.

vi måste börja leva! - Håkan Hellström

jag håller med, lev livet när du har det. Gör vad du känner för att göra. Lev så som du vill leva. Gör en god gärning bara för att göra någon annan lycklig. Vad lever vi för, allt och ingenting. Man kan aldrig få allt. Man kan aldrig få ingenting. Men du kan alltid få någonting. Så länge du kämpar för det du vill ha och går igenom dina motgångar har du verkligen åstakommit någonting i ditt liv. För vad vore livet om det inte fanns något värt att kämpa för?
Du kan aldrig göra allting. Men du kan inte heller ha gått igenom livet utan att göra ingenting. Du gör alltid någonting. Oftast flera saker. Mindre saker och större saker som gör att alla har ett värde på den här stora planeten.
Saker och ting betyder alltid olika för folk. Låt oss aldrig ifrågasätta värdet på saker och ting i andras liv. Kan vi bara försöka förstå varndra istället och vara nyfikna på ett bra sätt. De dagar vi som mest kommer komma ihåg är dem det händer jätte mycket eller ingenting alls. När det händer mycket kommer vi komma ihåg det för att det hända så mycket. När det hände som minst så hade vi bara varandra. Vi hade orden. Glädjen. Skratten och varandra igen. Fast egentligen undrar jag om det verkligen finns "mellantingsdagar" där man gör mittemellan saker. Det finns det säkert och det är väl därför jag har svårast att komma ihåg dem. Eller så är det för att man oftast sitter ensam dessa dagarna. För det är när vi är med varandra som vi får saker att komma ihåg att gläjda oss åt och skratta åt. Livet är fantastiskt vacker i dessa stunderna när jag tänker efter. Samtidigt som livet är väldigt underligt. Det tål att tänkas vidare på.

Ingen sammanhängande text alls.

Byggdes jag någonsin upp bit för bit igen?

jag tror något krossades, jag tror jag blivit tom. Efter igår natt funderar jag på om jag verkligen vaknade igen. Det kändes så konstigt efter första mardrömmen. Som om jag inte låg i mitt eget rum. Som om någon iaktog mig från stolen bredvid. Som om hela rummet gungade och det inte skulle stanna. Men nu ligger jag här i min säng igen, beredd för att få somna. Kommer jag vakna upp i verkligheten eller i drömmen. Det är lite läskigt att tänka så. Jag trivs med att sova för att jag trivs att drömma. I alla fall de där vackra drömmarna som kunde varit sanning ifall man bara lät dem. Så i kväll ber jag till min stora drömfångare att plocka upp de där hemska mardrömmarna som får mitt rum att gunga. Som får allt att kännas så overkligt.
Jag förstår inte hur man kan bygga upp ett liv på falskhet. Eller hur man orka skratta på någon annans bekostnad. Jag har fått nog. Och man borde märkt det. Jag får inte nog väldigt lätt. Sarkasm på ett väldigt elakt sätt tål jag inte. Och det stötte jag på minst tre gånger i min vardag innan. Det är därför jag sagt stopp.

Ibland undrar jag om jag skriver i gåtor och någon någonsin kommer förstå det här. Eller om man bara kommer tolka det fel.

En tidig morgon. Född till tönt.

Mina steg ekade längs gatorna i kristianstad i kväll. Gatorna var folk tomma. Det regnade inte. Himlen var också tom. Tom på ljus. Bara gråa moln som täckte den. Asfalten såg hal ut, efter regnet. Jag tänkte också på hur snabbt det blev mörkt. Klockan åtta satt jag och kollade ut och såg bara gatlampor och husen som lös. Träden börjar tappa sina löv. Men vinden var skön. Efter man gått en bit så var man nästan varm igen. Hösten är mysig och snart står träden i sin vackra brand igen. Nu saknas bara solen. Efter en veckas regn blir man trött. Somnar dock lättare.
Illamåender har dragit sig över mig. Yrsel och mag.. konstig magkänsla? Jag är nog bara väldigt trött. En sak jag började tänka på när jag gick genom staden var hur vacker den kunde blivit men mer upplysta gator, färg och mer ljud. Istället för bilar som skriar i väg och få ungdommars skratt som ekar genom vägarna. Det får mig mest att skynda på stegen. Bussen går snart. Dumma bilar som måste gasa. Jag tänker alldeles för mycket som vanligt. Det är farligt att vara själv. Men vad gör det, lugnet finns där. Ligger nerkrupet nästan i handen på mig.
Bussresor är alltid behagliga. Mindre kul att det alltid rengar på mig. Alltid när jag går av bussen samma väg hem. Mitt paraply var trasigt så det slängde jag. Hatten blir användbar på riktigt, istället för att göra min utstyrsel mer stilig. Usch vad jag mår illa. Skolan lockar inte alls i morgon. Det finns så mycket mer jag vill skriva här men det går inte. Det får bli två helt olika blogg inlägg. På två helt olika platser tror jag. Mitt mest meningslösa inlägg hittils. Långa meninger är överskattade, lika så sammanhängande inlägg.

eller?

Ibland blir jag så förvånad. Speciellt igår, speciellt idag. Igår satt jag och pratade om hur vacker vår värld är och hur vi förstör den. Idag tänker jag berätta hur vackert vårt land är och fråga varför vi ska dra ner det på det här sättet. Jag skäms. Väldigt mycket. Jag blev så förvånad över hur vårt land hanterar situationer som det här. Jag har dock ingen ork till att predika. Min ilska har tagit slut och jag känner mig mer fundersam och oförstående av den här situationen. Men vi borde kämpa. Ge aldrig upp. Jag säger som så många andra borde säga idag. Upp till kamp! Vad händer med världen över huvudtaget, jag förstår inte hur folk kan trycka ner den som de gör idag. Vi behöver varandra, vi behöver lära oss, så vad är det för fel!? Usch det är verkligen hemskt att behöva sitta här och känna sig maktlös över allting. Jag har alltid undrat, för jag undrar och funderar alldeles för mycket. Men en dag som den här är det okej. Alla kommer minnas den tror jag.

Men livet fortsätter, förhoppningsvis som det alltid gjort. För vi kämpar, vi har varandra och vi är kämpar. Det är så underbart att få sitta i ett rättvist umgänge som inte kan kännas mer än rätt, det finns inget ända fel med det. Jag trivs, jag vill och jag kan. Vem kommer någonsin ta det ifrån mig? Ingen, för jag tänker inte tillåta någon beröva min frihet eller mina vänner. Det är det jag tänker kämpa för. Så låt oss alla göra det. Hålla ihop, samman och together liksom. Låt oss alltid ha någon att hålla ihop med. Låt oss alltid ha någon att vara tillsammans med. Låt oss alltid ha rätten att kämpa och att göra det tillsammans. Låt oss ha vår frihet.

När jag hoppade av bussen idag och drog in den friska luften i mina lungor kom jag på hur fin värld vi lever i. Den klara luften fick mig att piggna till. Jag kollade ner på marken och insåg att asfalten faktiskt var väldigt fin den också, regnet som föll ner från ett ganska litet mörkt moln och landat på marken fick den att tindra. Som att gå på tusentals så diamanter. För vem vill inte göra det och känna sig väldigt speciell? När jag slet blicken från den tindrande gatan och kollade upp mot himlen såg jag att det spruckit upp, trots det regnade det. Men just i kväll gjorde det ingenting. Min vän månen och hans små vänner stjärnorna var och hälsade på. Så jag vet ungefär vad jag ska göra innan jag kryper under mitt mjuka täcke. Jag tänker stirra upp mot skyn och låtsas att jag kan flyga, att jag också kan vara fri och jag någon gång kommer hälsa på mr.måne! Vilken dröm va? Det verkar så fridfullt där uppe så tyst och från det håller ser världen så liten ut, men ändå så oförstörbar. Ändå så är det precis vad som håller på att hända, den förstörs, förtärs och förintas av oss. Till vilken nytta? Den är ju så vacker, vem vill inte precis som jag gjorde idag vandra längs tindrande gator, känna friska vindar och kalla droppar mot sina kinder, vem vill inte ha en hel sommar och en vanlig vinter.. vem vill inte..?
Jag tänker så mycket på det, hur man kan förstöra något som är så vackert, så fridfullt. Jorden som aldrig gjort något ont mot oss. Jag funderade på det väldigt mycket när jag gick längs gatan mot mitt varma hus. Och jag tror inte jag kom på en ända anledning till varför man skulle ville göra något ont som aldrig gjort något ont från början. Man skulle kunna jämföra det med en person, eller flera personer rättare sagt som har gått igenom något i livet som förstört dem så extremt mycket utan att de gjort något fel. Frågan blir alltid: Varför? Jag undrar om det är fler som låter tanken nå dem så långt ibland. Verkligen tar in frågan och smakar på den, vrider på den och vänder tillbaka igen för att sedan få ett svar. Det kanske är uppenbart vad vet jag? Jag önskar bara det fanns ett lättare sätt som verkligen får folk att inse hur fint allting är. Hur man borde beundra sommarens värme och gröna färger, vinterns vackra gnistrande vita täcke, vårens knoppar som bevisar att man måste kämpa, höstens vackra träd som ser ut att stå i brand. Vem vill gå miste om allt det vackra? ingen vill, innerst inne, det handlar bara om att bry sig mer eller mindre. Det finns ingen som inte bryr sig alls om detta, folk har bara svårt att erkänna det.

Nu tänker jag hälsa på min kompis månen och hans små vänner innan tyngden i mina ögonlock tar över.

En sen natt igen. Jag undrar om stjärnorna syns. Antagligen inte, molnen ligger som ett täcke över dem och döljer deras klara sken. Regnet har slutat smattra mot rutan. Det är synd för det är så mysigt att somna till regnsmatter. Det känns som att dropparna faller mot rutan så man kan sövas av ljudet, så man slipper det där tysta. Visst knakar det ibland i huset, men det är mer obehagligt. Speciellt när mörkret är där och tränger sig på. Vem vet vad som döljer sig i mörkret, ingen förutom den som vågar kolla efter och just den är inte jag och kommer aldrig bli det. Månljuset syns inte heller, synd. Det är mysigt att ligga och kolla på månen innan man somnar, precis innan man drar ner rullgardinen. Sträcka sig mot den, kupa handen och låtsas att man har den i handen. Få den att känna sig liten i en stor värld, precis som vem som helst kan känna sig.
Att vända bort huvudet mot sängen och kolla. Se hur skrynkligt lakanet är och tänka på att mamma aldrig skulle kunna sova på det. Aldrig på ett skrynkligt lakan. För att sedan komma på hur tom sängen är utan täcket som jag har runt mig framför datorn. Sängen är rätt tom ändå, förutom mina tre kuddar som lutar sig upp mot väggen. Varför är inte månen uppe, varför regnar det inte? Bara något av det, det får mig att slappna av en gnutta och sluta tänka på allt. Få mig att bli koncentrerad på ljudet av smatter eller formen och ljuset på månen. Vilken underbar känsla, värme och lugn.
Tröttheten drar sig alltid över mig vid den här tiden, rädd för att jag ska bli överpigg och inte kunna somna. Den tomma glasskartongen står bredvid mig och jag känner hur mätt jag fortfarande är. För vem är inte det när man äter en halv liter glass och myser ner sig i sängen och för en gångsskull koncentrerar sig på filmen och kryper ner ordentligt under täcket som blir mysigare än någonsin. Dun, mjukt, lent och könt dun som man kan puffa upp, hålla om och försvinna in under. Ligga under och bara veta att där finns tryggt mörker, för det är inget mer än en själv som får plats under det, eller jo kanske, men man vet vad som döljer sig i det lilla mörka utrymmet under täcket. Koncentration skönt att slippa tänka på annat, att kunna slappna av och inte bry sig. Ingen utmattning bara lugn.
Det kliar på armen, de är kalla båda två. Konstigt när jag är så fruktansvärt varm, eller så är det för jag är halvtäckt av dun. Sträcka på sig och känna hur ögonlocken snart ger vika, svaga. Blinkar trött och gäspar, tänka på hur skönt det hade varit att återigen återgå till sängen och krypa ner. Kanske öppna de där sidorna och läsa ett kapitel eller två om man inte hinner somna först. Eller kanske ligga och invänta regnet, för inte syns någon måne till. Inte heller några stjärnor. Jag saknar mina självlysnade jag hade i taket ett tag, när jag var väldigt liten. De låg jag alltid och stirrade på, kanske därför jag gillar att stirra på månen nu. Jag undrar om det finns sådana stjärnor att köpa någonstans. Borde gå och kolla, min takklocka är ju inte speciellt mysig att stirra på, då ser man ju bara hur tiden löper förbi. Det är det minsta jag vill under natten, eftersom tiden går så sakta. Det är under dagen tiden borde gå sakta så man kan njuta av mer. Inte på natten.
Musen löpte nyss amok över skärmen, konstiga fenomen. Borde kanske inse att datorn, eller musen också börjar bli trött, eller är det bara jag som börjar bli knäpp. Kanske paranoid, det är tröttheten helt säker på det. Överseriöst skrivande när man är övertrött. Antar att jag kommer somna med ett tomt huvud i natt. Väldigt skönt. Slipper jag alla tankar som jämt snurrar där inne, vilket är positivt, jag måste sluta tänka så mycket.

dags att sluta, detta leder ingen vart. Mer än att jag saknar regnet, stjärnorna och min ersättare månen. Låt mig veta om det finns självlysande stjärnor att köpa någonstans. Jag saknar mina barndomsvänner i taket.

Efter ett inlägg jag känner att jag behöver skriva ska jag lägga mig i sängen med min halvliters glasspaket som mamma köpte mig för jag ville tröst äta och kolla på en mysig film och bara ha det allmänt bra.

Jag önskar att jag slutade tvivla på mig själv och mina val. Att jag inte tänka så överdrivet mycket som jag gör. Det är ju omöjligt att komma någon vart då. Men jag får helt enkelt leva en dag i taget och se hur nästa blir. Men i vissa fall har man inte all tid i världen, önsketänkande är ju underbart eller hur?
Eller om man bara kunde se hur alla tänkte, hade varit rätt skönt. Låt oss alla göra kirugiska ingrepp i varandras huvud för att kunna hjälpa till. Usch säger jag bara, vilken skrämmande tanke. Men ibland hade det kanske varit en hjälpande hand, det är inte lika lätt att läsa andra människor eller fråga dem hur det egentligen ligger till. Men vad vet jag, livet måste ju vara en utmaning annars hade det ju inte varit speciellt spännande. Tänk om alla gick runt och var likgiltliga till allting. Fast om det nu varit så.. så hade man ju inte vetat egentligen. Invecklat! Jag tror jag drar det ett steg för långt..
Jag känner mig så filosofisk ibland, eller så är inte det alls filosofiskt, vad vet jag egentligen.. ingenting! Tänk den som visste allt, vad tråkigt det hade varit. Det är som att vara svinrik och få allt man pekar på, jag kan tänka mig att det är kul till en början men hur kul kan det vara i längden, kanske som kändis men som vanlig person? Jag vet inte.. Man vet ju inte förrän man är där.
Det ända som man inte kan leva utan är gemenskap, att vara med dem man älskar och tycker om, som verkligen bryr sig. Om man räknar bort alla de livsnödvändiga sakerna tror jag att allt jag behöver är stödet från mina vänner för att klara mig. När jag vaknar om mornarna så tar jag mig upp på grund av all värme jag har runt mig när jag får träffa de där speciella människorna.

Jag borde verkligen göra min PAplan, men jag vet verkligen inte hur jag ska börja eller skriva, det är helt omöjligt! Ekonomi, planer och sånt går verkligen inte in i mitt huvud, jag läser det sen åker det ut igen.. Eller så måste jag verkligen sätta mig i ett tyst rum med det.. verkligen spännande läsning nu! Få inte panik. Bryt inga ben, eller va?..

Okej dags att sluta jag har inget vettigt alls att skriva, dags att ta tag i alla grejer jag ska göra, som att typ.. äta glass!

För er som inte märker det har jag uppdaterat min profil lite extra. Och klickar man på min bild så finns där en liten text och för er som är allt för lata för att göra det så tänkte jag bara säga att det är Towa på bilden i min header. Jag tycker om bilden väldigt mycket eftersom den visar en del av min sommar och för jag själv tagit den och redigerat den och blivit väldigt nöjd. Så alla vet om det.

Jag raderade nyss världens längsta text eftersom jag insåg att den inte innehöll något alls. Precis som min överskrift, idag finns det inga ord. Eller så är det jag som inte kan trycka fram dem på dessa tangenterna framför mig. Jag tror jag har väldigt mycket att berätta, men inte kommer det ut för det.
Jag har gjort ett av de jobbigaste valen i mitt liv idag, eller val vet jag inte direkt om det var, men det tog hårt på mig och jag vet att det tagit hårt på fler än mig. Det är vid sådana stunder man sitter och tänker över sina val i livet och om det verkligen är rätt och om man borde gjort så eller inte. Men då kommer jag alltid på att man inte ska ångra sig, man ska inte älta och man ska inte må dåligt över något som fått en att må bra och gett en fina stunder i livet. Stunder att minnas, så varför gnälla över det i så fall, precis, det bör man ju inte göra. Istället ska man ta till sig, lära sig och växa av det, bli en starkare person.
Jag känner att jag vuxit inombords, blivit en större person och starkare. Jag trivs i mitt sällskap och njuter av tillvaron i livet. Jag vet att det finns mycket tid kvar men varför stressa sig igenom den när man borde stanna upp och se vad man har, istället för att jämt jaga något som man inte har. Tillslut har man jagat och stressat sig genom hela livet och vad finns då att minnas? Det är det jag försöker ta till mig just nu, njuta av tillvaron och lägga ner stressen och pressen jag känner att jag har på mig. Jag behöver skärpa till mig, göra vad jag ska och få det gjort.
Jag undrar varför jag sitter och skriver det här, kanske som en påminelse till mig själv.

jag har verkligen inte ord. det finns inga ord.

Nej jag minns inte alls vad jag gjorde i Maj förra året, men en sak minns jag och det är vad jag gjorde Maj detta året. Jag var på Siesta i slutet av månanden, träffade en av de mest underbara människorna jag känner och har nära just nu. Vilket ledde till att jag fick den finaste sommaren någon någonsin kunde önska. Jag har lärt mig så mycket, tagit in allt jag hört, skrattat, gråtit levt och älskat. För det är precis vad livet är tillför? Jag har något som är värt att minnas, något som jag inte ångrar. Förresten varför ångra när det redan är gjort? Varför inte lära sig av det man gör så man sedan kan göra om och gör en liten bit mera gnutta rätt så man sedan kan bygga på det? Det är nog det jag lever för.
Jag kom också precis på hur mycket jag glömt mitt eget motto de senaste veckorna eftersom jag lagt alla mina viktiga tankar till sidan och istället börjat stressa ihjäl mig själv. "Ångra dig inte, älta inte", älska dig själv, lär av dina misstag, lev ditt liv, det var ju därför det gavs till just oss.
Jag har som sagt lärt mig väldigt mycket denna sommaren, skaffat mig det underbaraste gänget någon kunde givit mig. De ha verkligen visat vad äkta kärlek är, man bevhöver inte alltid ha just någon, just en person som man älskar mer, det räcker med att man har varandra, ser det man har framför sig och verkligen kan ta in det, njuta av stunden se vad man har istället för det man inte har. Jag vet själv hur jag kan sitta och gnälla på allt det dåliga, varför ser jag inte bara på det positiva, se vad jag har, tar en dag i taget istället för att stressa ihjäl mig. Vissa problem är viktigare än andra se till att få de viktiga problemen lösta innan de mindra viktiga. Jobba lagom och ha MINST lika kul.
Vi borde sluta slänga i väg alla chansar vi har att ha kul. Istället sitter man och gnäller över hur ens framtid ser ut, det ordnar sig, så småning om. Vi kommer ha våra kariärer, våra familjer och så vidare. Men måste vi tänka på det nu? Vi är inte vuxna än trots att vi sitter där och pluggar kanske vårt sista år på gymnasiet, kanske har vi redan gått ut, kanske har vi börjar plugga på högskolan, vi tar våra körtkort, vi flyttar vi gör allt det där som känns vuxet trots att vi inte är så vuxna. Men har vi inte kul? Har vi inte roligare än vi ens vet att vi har. Mitt svar är - Jo det har vi, för vi har varandra hur det än ligger till.
Jag har lärt mig en sak de senaste dagarna, ärlighet varar längst och ja, det låter klyschigt, men det är också sant. Och jag vet att jag själv suttit och gnällt över nästan allt det jag skrivit här men jag har också insett att jag har gjort det och vågat säga det. Man får gnälla så klart men frågan är hur mycket och hur länge. En person lärde mig i början av min sommar och påminde mig senast idag att vi alltid har varandra.

Ja, jag antar att jag är tillbaka. Redo att skriva, men inte som förr kanske.
Jag tänker för mycket just nu, sätter mig i situationer som jag inte vet hur jag ska ta mig ur, inte utan att göra någon illa. Tar för mycket ansvar och har för mycket för mig. Men det är väl det tonårslivet går ut på? Utforska, göra saker och se hur illa det kan gå. Testa saker man vet att man inte borde.
Men när är det då dags att ta tag i saker på allvar, börja inse sina fel innan man gör dem? Jag undrar när jag ska lära mig av mina misstag och göra något åt dem. Jag vet inte och jag undrar om jag någonsin kommer att få veta. Men ger man någonsin upp, nej aldrig, det är förbjudet det går inte i mina ögon. Jag är rädd för felstegen jag gör och rädd att jag alltid inser dem när det redan är för sent.
Mycket nytt och lite gammalt, mycket fint och mindre fult, mycket bra och mera dumt, var finns balansen i det hela? Jag tror jag balanserar fram och tillbaka på två olika linor i livet med två olika val. Ingen av linorna kommer kapas förrän jag tar ett sne steg till slut finns där bara en kvar och det är mitt val i livet. Varför är jag då så rädd att förlora?
Jag tittar tillbaka på sommaren och skrattar, ler, vill gråta men kan inte, för den är för fin för att slösa tårar på. Allt var så bra, på något sätt var den problem fri fast ändå inte. Men man visste att det alltid fanns en tillräckligt bra morgon dag att vänta sig. Alltid nya överraskningar, leenden, nys ansikten, tårar, glädje och långa nätter.. väntar alla. Så var tog det vägen? Plötsligt blev det höst, plötsligt började skolan, fortfarande finns leenden kvar, men lite mer anstängt känns det som, det blir kämpigt men till slut kommer det ju gå det vet ju alla, man sätter på den där automatknappen på morgonen går upp klär på sig, äter, skolan och tillslut kan man slappna av när man vet att allt är klart och man äntligen kan ta den där kaffe koppen man längtat efter och kanske slappna av för en sekund för att sedan tryckas tillbaka av en huvudvärk. De där läxorna kommer tillbaka, men vad gör det!?
HÖST!! du vackra höst, med vackra färger, träden brinner, kylan kommer men ändå är man så varm i sin nya halsdduk som hamnar bland de nyinköpta kläderna fast man inte har råd. Mysiga tider fyllda med film, rykande kaffe och stora täcken. Så varför oroar jag mig? Jo för det finns problem som jag tränger bort, trycker bak i huvudet tills huvudvärken kommer. Försöker komma på nya sätt att undgå dem, men till slut kommer de ju upp i ansiktet igen.
Varför inte bara gå rakt på sak, ta tag i det istället sätta sig ner och inse "ja jag gjorde ett misstag". Det har gått för långt redan, för snabbt, vart tog tiden vägen?

Jag tror jag är tom på ord just nu. När ni sa att jag skulle börja skriva igen för att få veta vad som händer i mitt liv just nu var det antagligen inte detta ni förväntat er. Men jag skriver och det blir bra, det ordnar sig, jag mår bra, jag bara oroar mig och stressar upp mig just nu, för antagligen ingenting, jag tänker för mycket trots att jag inte borde. Men livet är bra, jag trivs.