feffs

Ja, jag antar att jag är tillbaka. Redo att skriva, men inte som förr kanske.
Jag tänker för mycket just nu, sätter mig i situationer som jag inte vet hur jag ska ta mig ur, inte utan att göra någon illa. Tar för mycket ansvar och har för mycket för mig. Men det är väl det tonårslivet går ut på? Utforska, göra saker och se hur illa det kan gå. Testa saker man vet att man inte borde.
Men när är det då dags att ta tag i saker på allvar, börja inse sina fel innan man gör dem? Jag undrar när jag ska lära mig av mina misstag och göra något åt dem. Jag vet inte och jag undrar om jag någonsin kommer att få veta. Men ger man någonsin upp, nej aldrig, det är förbjudet det går inte i mina ögon. Jag är rädd för felstegen jag gör och rädd att jag alltid inser dem när det redan är för sent.
Mycket nytt och lite gammalt, mycket fint och mindre fult, mycket bra och mera dumt, var finns balansen i det hela? Jag tror jag balanserar fram och tillbaka på två olika linor i livet med två olika val. Ingen av linorna kommer kapas förrän jag tar ett sne steg till slut finns där bara en kvar och det är mitt val i livet. Varför är jag då så rädd att förlora?
Jag tittar tillbaka på sommaren och skrattar, ler, vill gråta men kan inte, för den är för fin för att slösa tårar på. Allt var så bra, på något sätt var den problem fri fast ändå inte. Men man visste att det alltid fanns en tillräckligt bra morgon dag att vänta sig. Alltid nya överraskningar, leenden, nys ansikten, tårar, glädje och långa nätter.. väntar alla. Så var tog det vägen? Plötsligt blev det höst, plötsligt började skolan, fortfarande finns leenden kvar, men lite mer anstängt känns det som, det blir kämpigt men till slut kommer det ju gå det vet ju alla, man sätter på den där automatknappen på morgonen går upp klär på sig, äter, skolan och tillslut kan man slappna av när man vet att allt är klart och man äntligen kan ta den där kaffe koppen man längtat efter och kanske slappna av för en sekund för att sedan tryckas tillbaka av en huvudvärk. De där läxorna kommer tillbaka, men vad gör det!?
HÖST!! du vackra höst, med vackra färger, träden brinner, kylan kommer men ändå är man så varm i sin nya halsdduk som hamnar bland de nyinköpta kläderna fast man inte har råd. Mysiga tider fyllda med film, rykande kaffe och stora täcken. Så varför oroar jag mig? Jo för det finns problem som jag tränger bort, trycker bak i huvudet tills huvudvärken kommer. Försöker komma på nya sätt att undgå dem, men till slut kommer de ju upp i ansiktet igen.
Varför inte bara gå rakt på sak, ta tag i det istället sätta sig ner och inse "ja jag gjorde ett misstag". Det har gått för långt redan, för snabbt, vart tog tiden vägen?

Jag tror jag är tom på ord just nu. När ni sa att jag skulle börja skriva igen för att få veta vad som händer i mitt liv just nu var det antagligen inte detta ni förväntat er. Men jag skriver och det blir bra, det ordnar sig, jag mår bra, jag bara oroar mig och stressar upp mig just nu, för antagligen ingenting, jag tänker för mycket trots att jag inte borde. Men livet är bra, jag trivs.