feffs

När jag hoppade av bussen idag och drog in den friska luften i mina lungor kom jag på hur fin värld vi lever i. Den klara luften fick mig att piggna till. Jag kollade ner på marken och insåg att asfalten faktiskt var väldigt fin den också, regnet som föll ner från ett ganska litet mörkt moln och landat på marken fick den att tindra. Som att gå på tusentals så diamanter. För vem vill inte göra det och känna sig väldigt speciell? När jag slet blicken från den tindrande gatan och kollade upp mot himlen såg jag att det spruckit upp, trots det regnade det. Men just i kväll gjorde det ingenting. Min vän månen och hans små vänner stjärnorna var och hälsade på. Så jag vet ungefär vad jag ska göra innan jag kryper under mitt mjuka täcke. Jag tänker stirra upp mot skyn och låtsas att jag kan flyga, att jag också kan vara fri och jag någon gång kommer hälsa på mr.måne! Vilken dröm va? Det verkar så fridfullt där uppe så tyst och från det håller ser världen så liten ut, men ändå så oförstörbar. Ändå så är det precis vad som håller på att hända, den förstörs, förtärs och förintas av oss. Till vilken nytta? Den är ju så vacker, vem vill inte precis som jag gjorde idag vandra längs tindrande gator, känna friska vindar och kalla droppar mot sina kinder, vem vill inte ha en hel sommar och en vanlig vinter.. vem vill inte..?
Jag tänker så mycket på det, hur man kan förstöra något som är så vackert, så fridfullt. Jorden som aldrig gjort något ont mot oss. Jag funderade på det väldigt mycket när jag gick längs gatan mot mitt varma hus. Och jag tror inte jag kom på en ända anledning till varför man skulle ville göra något ont som aldrig gjort något ont från början. Man skulle kunna jämföra det med en person, eller flera personer rättare sagt som har gått igenom något i livet som förstört dem så extremt mycket utan att de gjort något fel. Frågan blir alltid: Varför? Jag undrar om det är fler som låter tanken nå dem så långt ibland. Verkligen tar in frågan och smakar på den, vrider på den och vänder tillbaka igen för att sedan få ett svar. Det kanske är uppenbart vad vet jag? Jag önskar bara det fanns ett lättare sätt som verkligen får folk att inse hur fint allting är. Hur man borde beundra sommarens värme och gröna färger, vinterns vackra gnistrande vita täcke, vårens knoppar som bevisar att man måste kämpa, höstens vackra träd som ser ut att stå i brand. Vem vill gå miste om allt det vackra? ingen vill, innerst inne, det handlar bara om att bry sig mer eller mindre. Det finns ingen som inte bryr sig alls om detta, folk har bara svårt att erkänna det.

Nu tänker jag hälsa på min kompis månen och hans små vänner innan tyngden i mina ögonlock tar över.