feffs

varje gång jag tar ett kliv ut i verkligheten, alltså utanför min dörr vill jag att mörkret ska ha fallit och lyktstolparnas lampor ska vara tända. Inte för att jag är rädd för mörkret, inte heller för att jag är rädd för vad som finns i mörkret, för det är jag inte i kväll och inte i natt. Utan för att världen blir så extremt vacker mot en mörk himmel med små tända stjärnor. För att kvällen smyger sig in sakta, tidigare och tidigare och för att nattens mörka himmel snart faller på oss. Att se gatulyktornas ljus bli skarpare och skarpare mer tidigare under dagen som sedan faller mot kväll och vidare mot natt. Trots att det är så kyligt är det nästan mera mysigt att ta promenader eftersom man är så påpälsad med saker. Halsduken hänger tätt runt halsen, jackan är knäppt så långt upp det går och musiken dundrar högt i hörlurarna. Ändå känns allt så fridfullt och luften så ren och frisk. Ångan från munnen blir tydligare i gatlyktornas ljus och jag njuter av texterna som rullar in genom huvudet och fastnar ännu mer än förra gången. Håkan, världens bästa underbaraste Håkan. Texter som alltid är så verkliga, så man hittar sig själv, kan krypa in där längst inne och mysa med sig själv nästan. För vad alla vet och inte vet det är min egen hemlighet. Att få fotografera och minnas en vanlig promenad och den vackra naturen kan göra så mycket för mig och ta med mig på så många resor överallt fast jag fortfarande står på samma plats och bara finns. Jag vänder mig upp mot himlen när halva min promenad gått och bara kollar på månen som följer varje steg jag tar. Nu har det riktiga mörkret kommit, nu går det inte att ta foton utan att de blir extrem suddiga och det tar minst fem sekunder innan bilden är färdig laddad. Men det är så det ska vara i höstmörkret. Höstmörkret som rymmer ångorna från tusen andedräkter. Höstmörkret som rymmer tusenpromenader och tusen nätter. Höstmörkret som rymmer DET mörkret. Mörkret som har allt ett mysigt mörker ska ha, utan att man känner sig ensam och oskyddad.