feffs

i princip varje dag i tre dagar nu har jag bränt min tunga.
det är bevis på att det är kallt ute och julen närmar sig.
jag bränner nämligen alltid min tunga nästan varje dag fram tills våren.

att prova på sådant man vet att man inte riktigt klarar av. Man gör det ändå för man vill och man ska försöka. Man vill inte dra sig ur det bara för man vet att det går, hur det än slutar vet man att det går på det ena eller andra sättet. Det är så livet är uppbyggt, på att vi ska prova saker, vi ska lära oss saker och ta in nya grejer till vår lärdom. Det kan ta flera gånger innan man lär sig utav det för man tror det blir annorlunda de två, tre, kanske fyra första gångerna. Somliga saker är lättare, somliga svårare, somliga funkar direkt, somliga funkar aldrig. Men vad mer kan man göra än att försöka och lära sig om det går eller inte, förr eller senare.. eller.. aldrig. Lev fullt ut, ta in kunskap, gör vad du vill! lätt sagt och gjort kanske? Ibland ja, ibland nej. Vilket håll ska man välja, den svåra eller lätta vägen? Det vet man oftast när man väl går på vägen, det finns ingen återvändo men det finns alltid ett vägskäl till som väntar en, om det gäller samma sak eller inte det får man se sedan. Men genom det första valet kanske man inser vilket val man borde ha gjort och gör det nästa gång.

Att gå skilda vägar betyder aldrig att man inte ses igen.

tiden går snabbt nu.
den går framåt.
snart är det något nytt på gång.

första advent och snön limmar sig fast mot fönsterrutan och man ser knappt landskapet som öppnar sig där utanför. När jag satt i bilen och kollade ut såg jag endast små glimtar av ljus långt där ute på åkrarna. Snöflingorna är inte alls stora, men tillsammans bilder de ett stort moln av virr varr så man knappt ser någonting. På vägbanan är det snart helt igen snöat, vilket det inte var tidigare när jag satt framför ratten och körde de krokiga vägarna genom Kristianstads utkanter. Inte heller när vi körde in mot Kristianstad mitt där vi skulle kura upp oss i de röda biofotöljerna framför en ny långfilm. Men nu sitter jag här och kollar ut genom fönstret och ser bara immiga och suddiga konturer av det som ska vara hus med små ljusstakar som utfyllnader i fönstret. Vintern har närmat sig med långa kliv och nu är den här, trots det känner jag ingen fruktan alls eftersom det är väldigt mysigt trots att allt är i ett enda stort virr varr överallt.
Ljusstakar, julstjärnor och kransar ser man nästan runt varje hörn och i varje fönster denna söndag, det kom till och med upp lite igår. Ljuset är så dovt och mysigt, nästan sövande. Snön med dess vita färg lyser upp allt det gråa igen, istället för de blöta regnet som inte alls låg kvar på marken som snön gör, tar den regnets plats, nästan solen också nuförtiden eftersom den aldrig syns bakom de tjocka, tunga och gråa molnen. Det gör att allt känns lite ljusare och genast lite mysigare eftersom det lysar dovt men samtidigt ljusare än innan.
När jag nu sitter här och tittar ut på den fallande flingorna känner jag bara lugn, jag känner att vintern faktiskt är en mysig tid då jag snart tänker tillåta mig själv att stanna upp, tända ett ljus och öppna en av mina böcker och läsa väldigt intresserat. Jag tänker ta för mig av mig själv och inte bara göra vad de andra säger och tycker. Vintern är den tidpunkten jag tänker ta hand om mig själv, det är så det ska bli och så det ska vara.

det finns vänner,
sedan finns det bra vänner,
det finns bästa vänner,
men sen finns det något annat...
sällsynta vänner.

det är de sällsynta vännerna man vet vart man har på riktigt.

sen när började riktiga vänner ta men inte ge?

jag blir trött, är trött, helt enkelt utmattad. Jag försöker ge så mycket jag bara kan, kan man inte förvänta sig att man ska få något tillbaka då? För det är väl sånt riktiga vänner ska finnas för. Jag vill inte ställa upp mer om det bara handlar om att jag ska ge hela tiden, det tar kol på mig. Räcker det inte med att jag säger det en gång för att folk ska fatta, varför måste jag bli arg eller verkligen visa att jag blir ledsen för att somliga ska förstå att jag faktiskt menar allvar. Kan man inte bli tagen på allvar bara för man är sprallig, glad och oseriös ganska ofta? Jag kan också bli väldigt allvarlig och seriös ofta.. märks inte det, måste man ta i bara för att folk ska förstå att det inte alltid funkar på vissa sätt i min värld. Det handlar inte bara om ditt, det handlar om mitt också, inte bara mig mig mig mig och inte bara dig dig dig dig utan oss, vi, du+jag, vi+ni. Jag vill slippa ta fram min dåliga sida för att folk ska förstå min frustration på det här, jag vill bra kunna säga rakt upp i ansiktet "nej det funkar inte såhär" eller "nej jag orkar inte det här", men nu gör det ju inte det, hur lätt kan det vara då, när man måste visa sin ilska på de där smågrejerna. Jag blir arg och ledsen bara jag tänker på det, det finns saker jag inte vill göra längre för andra eftersom jag inte får samma saker tillbaka när jag vill det. Jag vill slippa bli arg, jag vill slippa bli ledsen.

hej världen, ta mig på allvar!

snön ligger orörd.
vit som ett täcke.
som dun och det flyger i luften.
allt det vita känns orört i trädgårdarna runt mig.
spår i snön, precis som någon haltat.

när man går så och lägger märke till sin omgivning är det rätt skönt. Man slutar liksom tänka på allt som finns där inne, i huvudet. Man följer de andra spåren i snön, ser sig om märker att snön gör det ljusare vilket också gör det lättare. Jag vet att jag borde skriva oftare, men vart tog tiden vägen egentligen.. den försvann när jag gick in i väggen. Jag antar att jag återhämtat mig i alla fall lite, när snön la sig kändes det genast lite bättre.
Att gå genom stan nu och bara känna att allt var mysigt, människorna runt omkring var som i bubblor, de märktes inte, eller så var det jag som inte märktes, men vad spelar det för roll egentligen? Bara jag, som går där, myser, ser på snön och omgivningen och trivs. Ja, att trivas och njuta det är vad jag vill, alltid.
Jag längtar mest efter att få allt gjort, att få stressen bortbjuden, bortslängd i ett hörn och där kan den ligga kvar. Att alltid känna att jag går och myser längs snöfyllda gator, lampor som hänger flera meter ovanför marken och de tjocka kläderna som gör en så varm. När jag sitter här inne fryser jag nästan mer än vad jag gjorde ute, vilket jag egentligen inte alls gjorde, nej jag frös inte. För jag tänkte på allt det bra i den här världen, jag tänkte på att det inte är så dumt i alla fall. Nu sitter jag här och tänker på allt dumt istället.. det är ju bara dumt av mig.

Snön faller fortfarande utanför mitt fönster.
Jag har varken sett solen, månen eller stjärnorna på länge.
Men när jag gick från bussen idag spelade just det ingen roll.
Det viktigaste var snön för mig.
Att studera dess orörda yta.
Att studera ut den rörda ytan och följa spåren.

nu förtiden ska man inte lita på någon.
det är precis som att leva i en stor lögn.
i alla fall i vissas sällskap.

jag förstår att folk börjar tappa tron på mänskligheten. Det är som hela världen ibland är uppbyggt på lögner. Människor lever på dem för att ha något att leva för. Det som skrämmer mig mest är att jag inte vill veta vad som är sant längre, jo jag vill veta vad som är sant. Men samtidigt skrämmer det mig så mycket att jag får veta sanningen och allt jag byggt upp allt vi klarade bara rasar samman. Jag förstår inte varför någon skulle vilja förstöra för andra bara för att man mår dåligt själv. Eller det är kanske så livet funkar idag? Bara för andra har det bra ska man förstöra för dem, speciellt med saker som hänt för ca 2år sedan.
Jag tänker inte vända mig om nu och förstöra det jag har för en grej som hände då, men det som oroar mig är att man litar på så många och man öppnar upp sig för folk man tror ska ställa upp för en men redan dagen efter visar sig motsatsen. Jag är så rädd och vill bara visa att alla kan vara bra människor, men trots det så visar det sig motsatsen. Man är för snäll, man vill tro det bästa, man vill så mycket men det går inte. Jag hatar lögner, jag hatar hemligheter, det pyr något inom mig jag inte kan förklara.

jag vill ta en paus, jag vill göra det som behövs, jag vill behövas och vill hitta människor att lita på. Jag vill så mycket, jag ska så mycket och tiden räcker inte riktigt till. Man räcker inte till. Jag tappar respekten för mänskligheten, hur folk behandlar varandra. Hur folk använder ord hårde som knytnävar. Hur folk använder knytnävar istället för ord. Hur folk ljuger istället för att vara ärliga. Hur folk gräver i ens förflutna för att göra någon annan illa. Varför vill man göra så? Varför vill man skada andra människor på det sättet? Bara för man själv inte har det bra? Det pyr där inne, det ligger där inne och det vill ut! Jag blir galen.

där solen alltid finns,
där finns alltid de leende.

att komma bort behöver allihopa, speciellt jag, speciellt nu. Jag behöver annat att tänka på, andra människor att vara med. Inte för att jag inte trivs här, men jag behöver någon som inte vet allt, någon som jag kan prata med som inte vet någonting. Jag behöver skratta och ha kul med andra människor som jag inte träffat på länge. Att komma bort, att åka bort, att finnas någon annanstans. Något av det bästa som finns.
När man träffar människor man inte träffat på jättelänge, när man gör saker man brukar göra, fast det blir inte riktigt samma brukar eftersom det är på andra ställen, med andra människor på ett helt annat sätt. Där man kan känna sig hemma men ändå borta.
alla behöver åka bort, komma bort från det man gnäller för, känna att det finns annat där ute och orka lämna allt man har att göra bakom ryggen. Stressen måste bort, leendet måste fram, en normal mysig höstkänsla ska det bli, fast det inte är den höst man hoppats på så måste man fortfarande tro att det kan bli så, i alla fall den sista lilla biten av hösten. Eller så drar man över det som borde varit bra på hösten till början av vintern, så blir resten av vintern en toppen vinter. Jag tror alla behöver muntra upp sig, jag tänker ta steget och göra det sista av hösten eller början av vintern till det bästa jag kan.
Jag tänker vara med de jag tycker om, göra alla de saker jag måste göra som är tråkigt så jag slipper det senare. Komplicerat, men det kan funka!

såhär sitter man som alla andra kvällar.
trött och utsliten.

"gå inte in i väggen bara"
"jag tror redan jag är inne och går i väggen" - jag

det är väl typiskt, att det inte är stjärnklart idag, när jag faktiskt får lov att ligga vaken utan att tycka det är jobbigt att jag ska upp så tidigt. När jag tänker på det och vill ha något att titta på under de timmar jag inte kan sova. Jag börjar känna av det där med att sömnen inte faller in som den ska. Men vad är det jag tänker på egentligen och vad är det jag borde tänka på. Det finns nog inget vad jag borde tänka på eftersom det inte skulle hjälpa mig ett dugg just nu.
Vi är så upptagna av varandra att vi knappt ser oss själva och när vi ser oss själva är det bara det dåliga vi ser, att vi inte duger till, att vi inte räcker till och att vi inte finns tillräckligt. Snart finns ingen själviskhet kvar i världen, men hur skulle det se ut då? Ingen hade ju mått bra tillslut och ibland tror jag det är vad som händer. Jag tycker vi ska låta oss själva att bara sitta och prata med varandra vad som händer i våra liv, bara ge ut det som sitter och gnager, det som får lov att komma ut, det som behöver komma ut ska vi tillåta. Men vi ska göra det på den graden att man orkar höra om allas liv, man ska göra det på den graden att man orkar med varandra och fårse och acceptera andras elände för att se att det inte går att vara perfekt. Man måste ju trots allt ordna upp så mycket mer i sitt eget liv först innan man kan ge sig in i någon annans som sitter och ger sig in i någon annans och så vidare. Det blir ju som en ond cirkel av omtanke, fast omtanken försvinner i mitten någonstans eftersom man inte hinner ta tag i det man faktiskt pratar om och vill bli av med. Så är det i alla fall för oss allihopa, vi behöver skrika ut hur dåligt det är och hur bra det är och inte få någon respons på det. Bara så andra hör varför, bara så andra vet, kan och förstår att man måste få tänka på sig själv och inte bara alla andra hela tiden.
Jag tänker inte säga att vi ska sluta ta hand om varandra, men hur går det om man tar hand om alla andra utan sig själv, det är precis som om man delas i två. Man måste ha en grund att bygga vänskapen på innan man kan börja på allt annat runtomkring.

Men vad vill jag egentligen med det här? Vi ska vara själviska, men samtidigt bry oss om varandra. Vi ska bygga en grund som sedan låter oss fortsätta bygga när grunden är stadig. Vi ska vara oss själva och inte bli delade i två. Vi vill ha ett bra liv, vi vill känna att vi räcker till eller är det bara jag? Börja då tänka på dig själv och se de bra sidorna samtidigt, jag tror det hjälper i höstmörkret att sitta och säga att man faktiskt är väldigt bra och peppa sig själv, samtidigt som vi har varandra och lyfter upp det. Men först! - du!

Jag - "Förlåt, men just nu känner jag som något som precis blivit utskitet och trampat på, alltså delat i två olika delar en som ligger kvar på samma plats och en som mest släpas omkring utan att veta"

Fint uttalande jag gjorde idag, lite omformulerat men ändå. Eftersom jag inte vet vart min lust har tagit vägen.
Jag känner liksom inte för att gå upp halv sju varje morgon efter knappt mer än fem timmars sömn, jag känner inte för att sticka till skolan när det fortfarande är mörkt. Jag känner inte för att gå en hel dag i skolan och inte kunna titta ut genom fönstret och se ens lite sol. Jag känner inte för att stanna kvar i skolan vart ända nedrans dag tills det blir mörkt och sedan ta sig hem till det. Jag känner inte för att sätta mig och plugga varje dag jag kommer hem i mörkret.

ja jag gnäller, jag tycker jag förtjänar det, för jo just det allt det jag inte känner för gör jag. Självklart finns det saker jag tycker är kul som jag också kan göra. Men inte fan finns det någon tid över till det. Stressen hänger som en genomskinlig gardin över mitt huvud. Jag gör så gott jag kan.
Så klart finns det grejer som är kul, jag spelar och sjunger för jag tycker det är kul, jag dricker kaffe och fikar och umgås för jag tycker det är kul, jag gör massor jag tycker är kul, men det ligger alltid något där bakom. När jag väl sitter och tar det lugnt pyr stressen upp som en liten läger eld och efter bara en timme svämmar den ut ur öronen på mig. Det resulterar till att jag blir deppig, vresig, grinig och nästan irriterad och otrevlig mot människor, vilket egentligen inte är meningen och väldigt dumt.
Jag tror för det mesta att jag är väldigt trött eftersom jag inte kan somna om kvällarna hur länge jag än ligger där och blundar, hur mycket jag än läser och är nära på att somna. Så fort lampan släcks är jag klar vaken igen. Det resulterar också till vresighet, trötthet, gnällighet och så vidare.

Jag vet att det beror på vädret, hösten och gråheten som blir till mörker efter bara ett par timmar igen, det går över, men just nu känner jag för att klaga, just nu vill jag släppa ut all min ilska mot världen och allt jag har inom mig, jag är så trött och utmattad att jag knappt vet vart jag ska ta vägen och samtidigt kommer folk och tjatar om allt jag måste göra! Jag tycker inte jag har gnällt så mycket på senaste så här fick jag ut det mesta av det gnäll jag inte fått gnälla klart över.

när solen är framme är det inte många som ler.
väldigt många som klagar över att den inte är det.

men när solan väl är framme så ler allt fler.
dock är det ingen som påpekar att den för en gångsskull är framme.

men det är bara att bita ihop och fortsätta röra sig.

man märker av höstkylan och det bittra mörkret, det sätter sig i kroppen på människor just nu, precis innan man börjar vänja sig vid det. Depprisioner och bitterhet smittar av sig över hela staden för tillfället, så länge solen lyser lite och man ser en leende människa vet man att man ska hålla huvudet högt och bara fortsätta framåt. Det känns ju trots allt väldigt tungt med allting, som man släpar på ett stort stenblock upp till pyramidens topp. Men sen när man kommit över den toppen och den värsta känslan och börjat vänja sig för en svag nedförsbacke så tror jag att det kommer gå.

Så mycket bättre, när vi har varandra,
så mycket bättre, för oss allesammans.

När jag cyklade i den starkaste motvinden idag kände jag av motgångarna, men då sa en person till mig att man trampar faktiskt ner dem på samma gång. Det slog mig hur sant det var. Det var på vägen mot mitt mål. På vägen hem från mitt mål hade jag inte en ända motvind, endast en stilla kylig pust mot min kind.
Jag började tänka på varför man handlar som man gör i världen idag. Jag kom på varför jag handlar som jag gör. Det är världen utanför som lockar mig. Tänk om det inte funnits någon stad där utanför, tänk om det bara funnits denna lilla inskränkta hålan till liv, då hade vi ju inte vetat annat än det här, då hade man sluppit tänka och sluppit tro att man vet och vill så mycket mer, man hade bara handlat efter vad man kände för. Men nu finns det en värld där utanför den fördömda staden, det finns ett öde som kallar på oss att vi ska ta oss ut, jag vill ut, jag vill se världen jag vill göra det jag drömmer om, bo i länder långt ifrån det här avlånga kalla landet, men det har sina nackdelar, jag tänker, alldeles för mycket på det här, jag tänker så mycket att huvudet faller på sne, ibland blir jag rädd att det ska falla av.

idag pratade jag om arbetslösheten.
eller skulle jag kalla det rastlösheten.

jag känner mig som Lilla Lady's beskrivning.
jag sjunker in i texten och finns där helt och hållet.

jag tror jag är tillbaka precis där jag började. Inte exakt kanske, men på samma punkt och skiljeväg jag stått vi en gång tidigare. Folk som lägger sig i precis allt man gör, förväntar sig att det alltid ska hända något så fort man råkar säga för mycket. Inget privat, allt öppet. Jag har börjat mer och mer föstå varför folk säger "världen är rätt liten ändå". Helt plötsligt vet alla allt, eller så ska alla veta allt. Vare sig man väljer att berätta eller inte, vare sig man han slutat eller inte, det är precis som livet numera är en öppen bok, trots att man klottrat över det värsta som ingen ska läsa scannar folk in det på huvudkontoret och överanalyserar så har de snart ett helt arkiv fullt av en person. Vare sig man vill, eller inte vill, det händer alltid ändå. Alla har ögon, speciellt i nacken, alla har öron, ett par extra som alltid hänger över en där man är, alla har lukten så fort något har hänt. Det är precis som vi blivit små rovdjur på jakt efter något nytt och spännande, mer smakfullt än det som bara hände ett par timmar tidigare, sen hänger det trots allt kvar i sädår ett helt år.
Men senare om man råkade putta bort alla extra öron, ögon och näsor är man dum. Det är nästan som att alla ska tillåta varandra att läsa varandras liv. Man behöver inte ens be om hjälp nu förtiden innan personen säger "jaha, jag vet vad det hanlar om", eller något liknande.
I längden tycker jag det är jätte jobbigt, jag väljer mellan att verkligen gå ut i verkligheten och se den i ögonen eller bara låsa in mig resten av året. Kanske inte riktigt men nästan, för jag blir så trött, människor skapades sådana antar jag, jag antar att alla är nyfikna, men man kan väl i alla fall vara diskret. Idag finns det inget som heter privatliv.

snällaaaaa läs mig som en öppenbok.. ah fast nej.

ibland har jag en tendens om att skriva väldigt ärligt,
sorgligt, mitt liv i tjugo minuter.

jag hoppade av bussen och en ny låt slog över på min ipod. Regnet började genast falla snabbare från den mörkaste himlen och jag böjde huvudet neråt. Motvinden började komma fram och regnet slog mig i ansiktet. då tänkte jag "Perfekt här går jag i hösten mörker, med en stark motvind och kallt fallande regn som skjuter mig i ansiktet, samtidigt som en jävligt sorglig låt spelas i mina lurar".

"After all my plans
They melt into the sand
Yeah you will be there on my mind through all
Don't want to understand why you never get older"

Jag kommer upp på vår uppfart och börjar huttra lite för mig själv, stänger av ipoden och fortsätter gå upp mot dörren. Jag tar tag i handtaget och dörren är självklart låst, trots att pappa är hemma. Jag fumlar med nycklarna fast besluten av att komma in så fort som möjligt. Jag öppnar dörren och möts av högmusik inne i från tv-rummet. Jag skriker hej men hör inget svar, slänger av mig skorna och går in i tv-rummet och skriker hej en gång till. Pappa tittar upp på mig från datorskärmen och ler och skriker hej tillbaka. Jag vandrar vidare upp mot mitt rum och det första jag gör är att starta datorn och öppnar mitt Marabou hjärtachokladpaket (ja hjälp... hjärtan). Jag har hunnit äta fyra stycken när jag kommer på att jag borde bjuda pappa, så det gör jag. Han frågar leende vem som gett mig boxen och jag svarar "jag fick den för att jag sjöng där igår". Jag går upp på rummet och fortsätter mumsa på de dumma hjärtanen och lyssnar på regnsmattret mot rutorna.
Sen hamnade jag här. Skrev en jätte onödig text och tröstar mig med lite av Daniel Adams-ray nya platta. Det får duga i kväll.

förvirring i förvirringen.

kan man aldrig bestämma sig helt vad man vill? Måste det alltid vara massor av velanden fram och tillbaka när det gäller mig. Jag vill ha allt i hela världen samtidigt som jag inte vill ha något. Jag kräver aldrig att något ska vara perfekt, jag kräver knappt något av någon, men höga krav på mig själv är jag bäst på att sätta. Jag är bra på att lyssna på andras tips, men är inte bra på att ta min egen väg. Jag önskar att jag slapp tänka så fruktansvärt mycket på allt när jag redan har så mycket att tänka på. Kan man tänka på allt samtidigt som man tänker på annat? knappast, men jag kan det ändå.
Att ställa krav, att ta på sig för mycket, att vara förvirrad, att inte veta och att inte kunna bestämma sig om något är jag bäst på. Jag blir dum av allt, känns som jag vill krypa in någonstans och vänta på att hela världen ska lösas upp och när ingen ser fly och börja om på något nytt. Fast ändå inte, jag är inte den som vill fly, men jag är knappast den som orkar möta allt på en och samma gång. Jag mår bra, jag kan, jag vet, jag kämpar det gör jag alltid. Så varför skriver jag detta? Jo för jag behöver skriva av mig, för det är mycket just nu, även för mig.

jag vet inte vad jag skriver, jag skriver för att ha något att skriva, skriver för att jag tycker det är skönt. Att skriva är bra för mig, att få bort så mycket tankar som möjligt. Jag har också kommit på att jag alltid måste ha något att göra, annars går det inte, jag kan inte ligga och göra ingenting längre, måste alltid finnas något att kolla på. Jag saknar månen, jag saknar stjärnorna, jag saknar varma nätter, när man ligger där med fönstret öppet och jag tillåter mig själv att kolla på himlen och bara finnas utan att faktiskt göra ett skit. Jag vill ha det där igen, jag vill se på månen, vinka och låtsas att det är min ända vän som förstår mina frågor i tystnaden. Jag vill ha min gitarr i famnen och låta konstiga toner flöda från den och spela för himlen, de som finns där, stjärnorna, planeterna, enstaka moln som sakta flyger förbi. Jag vill spela för världen inne i från mitt rum, alla ska höra fast ändå ingen, jag vill skriva ner allt jag har inom mig på ett tomt papper, jag vill helt enkelt bara finnas, finnas på min säng, öppna upp mig och visa alla mina känslor och mitt livs innehåll för månen, the one and only!

vad är det som händer!?

eller så är det vatten under mitt huvud.

jag har tänkt, som vanligt. Vi växer upp, på helt olika sätt, nästan inte alls som vi tänkt oss, men ändå blir vi inte vuxna, inte riktigt än. Att växa upp betyder inte att man blir vuxen. Att växa upp är bara att ta ett steg mot vuxen världen, när man inser det själv. Fast jag vet att jag fortfarande har långt kvar till att vara en fulländad vuxen. Det skrämmer mig inte, det gör mig mer bekväm att veta att det går framåt, samtidigt som det tar sin lilla tid och det går väldigt sakta framåt. Det gör mig mer säker, att jag faktiskt kan ta det lungt.
Att växa upp någon gång antar jag är allas mål i livet, fast att det ska ta sin tid. Alla vill växa upp, inte snabbt, inte direkt, ingen vill bli vuxen direkt. För man vill trots allt hinna leva sitt barnsliga liv och ta för sig av alla de bra sakerna. Det borde inte vara förbjuder för någon att vilja leva och ta för sig. Ha det bra, göra bort sig, lära av misstag och stå på sina fötter för att finna sig själv. För det är väl lite av själva upp växandet, eller är det bara jag som funderar på sådana grejer?
Jag tycker om att ta steg mot de störra grejerna, men jag tycker inte om att försöka bli vuxen, därför tänker jag ta små kliv och börja vänja mig vid att bli äldre. Jag vill inte få ångest senare i livet av varje födelsedag, jag vill njuta och tänka på dagarna vi har istället. Jag vill ta allt för vad det är. Jag vill njuta och slippa alla små irriternade grejer i vardagen.
Man märker när folk börjar växa upp, men inte bli vuxna som sagt. Man märker när folk kan mogna och ta konflikterna som en del av vardagen och lösa dem och bara inse att det är så det är. Var realistisk, var optimistisk, men inte alltför optimistisk för då går det inte att vara realistisk. Att folk inte kan ta konflikter som en sak i vardagen funkar inte, man borde kunna se varandra i ögonen och säga som det är. Folk har behov, folk vill så mycket men gör så lite åt det, folk smiter undan från saker de själva ställer till med och när andra försöker ordna upp det vänder de ryggen till. Då tar man ett steg tillbaka, då växer man snarare neråt istället för att växa uppåt.
Jag undrar vilket håll alla andra tycker jag växer åt, vad spelar det för roll när det är vad jag känner som räknas, jag är stolt över mig själv, över den jag är och den jag antagligen kommer att bli. Jag känner att jag växer som person!

usch.
fy.
blä.
på viss mänsklighet.

idag när jag läste dagens tidning blev jag väldigt glad över att jag inte äter rött kött, speciellt att jag inte äter gris. Jag blev ju förståss väldigt ledsen på att man verkligen kan behadla djur på det sättet man gör. Jag började må riktigt illa och tror jag hoppar över kött från scan överhuvudtaget. Att det ens finns djuruppfödare som kan behadla djur så illa, arbetar man med djur bör man ju tycka om dem också. När man har djur ska man inte ha dem som levnadsföda om man inte trivs tillsammans med djur och praktiskt taget misshandlar dem.
Jag är upprörd över mänskligheten, jag är upprörd hur man kan behandla ett djur så illa när den inte kan göra något tillbaka. Det är i princip minst lika illa som att misshandla en människa. Djur har trots allt också känslor, djur lever precis som vi och de ska få chansen att leva bra innan deras öden slår in. Jag mår illa och vill knappt äta något kött längre.
Jag blir så fruktansvärt arg! Jag förstår inte att det finns sådana människor, finns det inte inspektioner för sånt, det här händer överallt utan att någon ser det. Man äter det som kommer på tallriken, väldigt många undrar knappt hur det går till. Visst det är inte en sådan sak man vill tänka på när man sitter och äter. All mat borde vara kravmärkt, speciellt när det har med kött att göra. Levande varelser som förtjänar det bästa!
Skulle du någonsin äta ett djur som du vet växt upp i dåliga levnadsförhållanden? Skulle du någonsin äta det du fick på tallriken om du visste att djuret hade levt i små trånga utrymmen, nästen levt av att äta på varandra, misshandlats av sina ägare och skickats halv döda mot slakten? Skulle du äta djuret om du visste att de haft en sjukdom när tarmarna hänger halvvägs utanför kroppen eller en sjukdom som fått inälvorna att rinna ut?
Ja och måtte den som läser detta bli äcklad och förstå vad jag menar med det, för det är så här verkligheten blivit idag, det är så somliga ägare beter sig mot sina djur. Inte bara de som ska till slakt utan de som faktiskt ska leva genom hela sitt liv på en farm där det missköts och djur dör av misskötseln.
Folk blundar för problemen. Jag vet inte vad jag kan göra åt saken, jag vet bara att jag inte tänker äta mer kött från scan, jag tänker inte börja äta rött kött igen och tillslut kanske jag lägger av att äta kött produkter överhuvudtaget.

förresten, det kallas inte mänsklighet, för folk som behandlar andra levande varelser illa är man inte mänskliga.

att älska.
att vara älskad.
att bli älskad.
att veta att man är älskad.
det är det som betyder något.

men inte det ända.

jag undrar om jag verkligen kan uttrycka mig rätt,
eller om jag bara uttrycker det på ett sätt för att jag inte riktigt vill att människor ska förstå.
nej jag vill att människor ska tolka det jag skriver och dra egna slutsatser.
det är inte heller förbjudet att fråga om man undrar.

runt omkring mig är det väldigt tyst just nu. Det ända som hörs är fläkten från datorn och min pappas snarkningar, som för stunden har avtagit men jag vet kommer börja snart igen. Det får mig att känna en viss trygghet och ett lugn i stunden. Jag satt också och undrar ifall jag spelade in pappas snarkningar och satte in den skivan i cd-spelaren i bilen när jag kör om jag skulle sluta vara så nervös och känna mig lugn.
det borde vara mer som får en att känna sig lugn, man vet att man kan göra saker men ändå sätter man högre krav. Man vet att man är duktig på det man gör, men kraven ligger högre än vad de behöver göra. Jag är en sådan person som sätter jätte höga krav och därför blir jag nervös när jag egentligen inte behöver kraven eller den nervösa känslan. Jag värdesätter kraven, jag ställer aldrig höga krav på andra människor för jag vet att de är som de är och det är precis så de ska vara. Jag sätter bara höga krav på mig själv för att jag vet att det är jag som ska anpassa mig, men det är också fel, för vi ska anpassa oss efter varandra inte på ett högt krav som någon ställer.
det var min mamma som fick mig att inse att jag stället för höga krav på mig själv och det är just det som gör att jag oroar mig och stressar upp mig själv i onödan. Jag vet att jag kan innerst inne, jag litar bara inte på mitt eget omdömme riktigt. Jag vet vad jag vill och vad jag kan klara av ändå tror jag att det inte räcker till med det lilla. Jag borde bara sluta och tänka så dumma grejer och bara göra istället för att tänka alltför mycket på vissa saker jag vet att jag egentligen klarar. Låter det ens vettigt? Jag tror det...

Ibland får jag till och med tolka det jag själv skriver i efterhand.