lilla lady
jag känner mig som Lilla Lady's beskrivning.
jag sjunker in i texten och finns där helt och hållet.
jag tror jag är tillbaka precis där jag började. Inte exakt kanske, men på samma punkt och skiljeväg jag stått vi en gång tidigare. Folk som lägger sig i precis allt man gör, förväntar sig att det alltid ska hända något så fort man råkar säga för mycket. Inget privat, allt öppet. Jag har börjat mer och mer föstå varför folk säger "världen är rätt liten ändå". Helt plötsligt vet alla allt, eller så ska alla veta allt. Vare sig man väljer att berätta eller inte, vare sig man han slutat eller inte, det är precis som livet numera är en öppen bok, trots att man klottrat över det värsta som ingen ska läsa scannar folk in det på huvudkontoret och överanalyserar så har de snart ett helt arkiv fullt av en person. Vare sig man vill, eller inte vill, det händer alltid ändå. Alla har ögon, speciellt i nacken, alla har öron, ett par extra som alltid hänger över en där man är, alla har lukten så fort något har hänt. Det är precis som vi blivit små rovdjur på jakt efter något nytt och spännande, mer smakfullt än det som bara hände ett par timmar tidigare, sen hänger det trots allt kvar i sädår ett helt år.
Men senare om man råkade putta bort alla extra öron, ögon och näsor är man dum. Det är nästan som att alla ska tillåta varandra att läsa varandras liv. Man behöver inte ens be om hjälp nu förtiden innan personen säger "jaha, jag vet vad det hanlar om", eller något liknande.
I längden tycker jag det är jätte jobbigt, jag väljer mellan att verkligen gå ut i verkligheten och se den i ögonen eller bara låsa in mig resten av året. Kanske inte riktigt men nästan, för jag blir så trött, människor skapades sådana antar jag, jag antar att alla är nyfikna, men man kan väl i alla fall vara diskret. Idag finns det inget som heter privatliv.
snällaaaaa läs mig som en öppenbok.. ah fast nej.
jag sjunker in i texten och finns där helt och hållet.
jag tror jag är tillbaka precis där jag började. Inte exakt kanske, men på samma punkt och skiljeväg jag stått vi en gång tidigare. Folk som lägger sig i precis allt man gör, förväntar sig att det alltid ska hända något så fort man råkar säga för mycket. Inget privat, allt öppet. Jag har börjat mer och mer föstå varför folk säger "världen är rätt liten ändå". Helt plötsligt vet alla allt, eller så ska alla veta allt. Vare sig man väljer att berätta eller inte, vare sig man han slutat eller inte, det är precis som livet numera är en öppen bok, trots att man klottrat över det värsta som ingen ska läsa scannar folk in det på huvudkontoret och överanalyserar så har de snart ett helt arkiv fullt av en person. Vare sig man vill, eller inte vill, det händer alltid ändå. Alla har ögon, speciellt i nacken, alla har öron, ett par extra som alltid hänger över en där man är, alla har lukten så fort något har hänt. Det är precis som vi blivit små rovdjur på jakt efter något nytt och spännande, mer smakfullt än det som bara hände ett par timmar tidigare, sen hänger det trots allt kvar i sädår ett helt år.
Men senare om man råkade putta bort alla extra öron, ögon och näsor är man dum. Det är nästan som att alla ska tillåta varandra att läsa varandras liv. Man behöver inte ens be om hjälp nu förtiden innan personen säger "jaha, jag vet vad det hanlar om", eller något liknande.
I längden tycker jag det är jätte jobbigt, jag väljer mellan att verkligen gå ut i verkligheten och se den i ögonen eller bara låsa in mig resten av året. Kanske inte riktigt men nästan, för jag blir så trött, människor skapades sådana antar jag, jag antar att alla är nyfikna, men man kan väl i alla fall vara diskret. Idag finns det inget som heter privatliv.
snällaaaaa läs mig som en öppenbok.. ah fast nej.
Kommentarer
Trackback
