feffs

snön ligger orörd.
vit som ett täcke.
som dun och det flyger i luften.
allt det vita känns orört i trädgårdarna runt mig.
spår i snön, precis som någon haltat.

när man går så och lägger märke till sin omgivning är det rätt skönt. Man slutar liksom tänka på allt som finns där inne, i huvudet. Man följer de andra spåren i snön, ser sig om märker att snön gör det ljusare vilket också gör det lättare. Jag vet att jag borde skriva oftare, men vart tog tiden vägen egentligen.. den försvann när jag gick in i väggen. Jag antar att jag återhämtat mig i alla fall lite, när snön la sig kändes det genast lite bättre.
Att gå genom stan nu och bara känna att allt var mysigt, människorna runt omkring var som i bubblor, de märktes inte, eller så var det jag som inte märktes, men vad spelar det för roll egentligen? Bara jag, som går där, myser, ser på snön och omgivningen och trivs. Ja, att trivas och njuta det är vad jag vill, alltid.
Jag längtar mest efter att få allt gjort, att få stressen bortbjuden, bortslängd i ett hörn och där kan den ligga kvar. Att alltid känna att jag går och myser längs snöfyllda gator, lampor som hänger flera meter ovanför marken och de tjocka kläderna som gör en så varm. När jag sitter här inne fryser jag nästan mer än vad jag gjorde ute, vilket jag egentligen inte alls gjorde, nej jag frös inte. För jag tänkte på allt det bra i den här världen, jag tänkte på att det inte är så dumt i alla fall. Nu sitter jag här och tänker på allt dumt istället.. det är ju bara dumt av mig.

Snön faller fortfarande utanför mitt fönster.
Jag har varken sett solen, månen eller stjärnorna på länge.
Men när jag gick från bussen idag spelade just det ingen roll.
Det viktigaste var snön för mig.
Att studera dess orörda yta.
Att studera ut den rörda ytan och följa spåren.