i ärlighetensnamn.
ibland har jag en tendens om att skriva väldigt ärligt,
sorgligt, mitt liv i tjugo minuter.
jag hoppade av bussen och en ny låt slog över på min ipod. Regnet började genast falla snabbare från den mörkaste himlen och jag böjde huvudet neråt. Motvinden började komma fram och regnet slog mig i ansiktet. då tänkte jag "Perfekt här går jag i hösten mörker, med en stark motvind och kallt fallande regn som skjuter mig i ansiktet, samtidigt som en jävligt sorglig låt spelas i mina lurar".
"After all my plans
They melt into the sand
Yeah you will be there on my mind through all
Don't want to understand why you never get older"
Jag kommer upp på vår uppfart och börjar huttra lite för mig själv, stänger av ipoden och fortsätter gå upp mot dörren. Jag tar tag i handtaget och dörren är självklart låst, trots att pappa är hemma. Jag fumlar med nycklarna fast besluten av att komma in så fort som möjligt. Jag öppnar dörren och möts av högmusik inne i från tv-rummet. Jag skriker hej men hör inget svar, slänger av mig skorna och går in i tv-rummet och skriker hej en gång till. Pappa tittar upp på mig från datorskärmen och ler och skriker hej tillbaka. Jag vandrar vidare upp mot mitt rum och det första jag gör är att starta datorn och öppnar mitt Marabou hjärtachokladpaket (ja hjälp... hjärtan). Jag har hunnit äta fyra stycken när jag kommer på att jag borde bjuda pappa, så det gör jag. Han frågar leende vem som gett mig boxen och jag svarar "jag fick den för att jag sjöng där igår". Jag går upp på rummet och fortsätter mumsa på de dumma hjärtanen och lyssnar på regnsmattret mot rutorna.
Sen hamnade jag här. Skrev en jätte onödig text och tröstar mig med lite av Daniel Adams-ray nya platta. Det får duga i kväll.
sorgligt, mitt liv i tjugo minuter.
jag hoppade av bussen och en ny låt slog över på min ipod. Regnet började genast falla snabbare från den mörkaste himlen och jag böjde huvudet neråt. Motvinden började komma fram och regnet slog mig i ansiktet. då tänkte jag "Perfekt här går jag i hösten mörker, med en stark motvind och kallt fallande regn som skjuter mig i ansiktet, samtidigt som en jävligt sorglig låt spelas i mina lurar".
"After all my plans
They melt into the sand
Yeah you will be there on my mind through all
Don't want to understand why you never get older"
Jag kommer upp på vår uppfart och börjar huttra lite för mig själv, stänger av ipoden och fortsätter gå upp mot dörren. Jag tar tag i handtaget och dörren är självklart låst, trots att pappa är hemma. Jag fumlar med nycklarna fast besluten av att komma in så fort som möjligt. Jag öppnar dörren och möts av högmusik inne i från tv-rummet. Jag skriker hej men hör inget svar, slänger av mig skorna och går in i tv-rummet och skriker hej en gång till. Pappa tittar upp på mig från datorskärmen och ler och skriker hej tillbaka. Jag vandrar vidare upp mot mitt rum och det första jag gör är att starta datorn och öppnar mitt Marabou hjärtachokladpaket (ja hjälp... hjärtan). Jag har hunnit äta fyra stycken när jag kommer på att jag borde bjuda pappa, så det gör jag. Han frågar leende vem som gett mig boxen och jag svarar "jag fick den för att jag sjöng där igår". Jag går upp på rummet och fortsätter mumsa på de dumma hjärtanen och lyssnar på regnsmattret mot rutorna.
Sen hamnade jag här. Skrev en jätte onödig text och tröstar mig med lite av Daniel Adams-ray nya platta. Det får duga i kväll.
Kommentarer
Trackback
