ibland är livet inte lätt.
men det är bara att bita ihop och fortsätta röra sig.
man märker av höstkylan och det bittra mörkret, det sätter sig i kroppen på människor just nu, precis innan man börjar vänja sig vid det. Depprisioner och bitterhet smittar av sig över hela staden för tillfället, så länge solen lyser lite och man ser en leende människa vet man att man ska hålla huvudet högt och bara fortsätta framåt. Det känns ju trots allt väldigt tungt med allting, som man släpar på ett stort stenblock upp till pyramidens topp. Men sen när man kommit över den toppen och den värsta känslan och börjat vänja sig för en svag nedförsbacke så tror jag att det kommer gå.
Så mycket bättre, när vi har varandra,
så mycket bättre, för oss allesammans.
När jag cyklade i den starkaste motvinden idag kände jag av motgångarna, men då sa en person till mig att man trampar faktiskt ner dem på samma gång. Det slog mig hur sant det var. Det var på vägen mot mitt mål. På vägen hem från mitt mål hade jag inte en ända motvind, endast en stilla kylig pust mot min kind.
Jag började tänka på varför man handlar som man gör i världen idag. Jag kom på varför jag handlar som jag gör. Det är världen utanför som lockar mig. Tänk om det inte funnits någon stad där utanför, tänk om det bara funnits denna lilla inskränkta hålan till liv, då hade vi ju inte vetat annat än det här, då hade man sluppit tänka och sluppit tro att man vet och vill så mycket mer, man hade bara handlat efter vad man kände för. Men nu finns det en värld där utanför den fördömda staden, det finns ett öde som kallar på oss att vi ska ta oss ut, jag vill ut, jag vill se världen jag vill göra det jag drömmer om, bo i länder långt ifrån det här avlånga kalla landet, men det har sina nackdelar, jag tänker, alldeles för mycket på det här, jag tänker så mycket att huvudet faller på sne, ibland blir jag rädd att det ska falla av.
idag pratade jag om arbetslösheten.
eller skulle jag kalla det rastlösheten.
man märker av höstkylan och det bittra mörkret, det sätter sig i kroppen på människor just nu, precis innan man börjar vänja sig vid det. Depprisioner och bitterhet smittar av sig över hela staden för tillfället, så länge solen lyser lite och man ser en leende människa vet man att man ska hålla huvudet högt och bara fortsätta framåt. Det känns ju trots allt väldigt tungt med allting, som man släpar på ett stort stenblock upp till pyramidens topp. Men sen när man kommit över den toppen och den värsta känslan och börjat vänja sig för en svag nedförsbacke så tror jag att det kommer gå.
Så mycket bättre, när vi har varandra,
så mycket bättre, för oss allesammans.
När jag cyklade i den starkaste motvinden idag kände jag av motgångarna, men då sa en person till mig att man trampar faktiskt ner dem på samma gång. Det slog mig hur sant det var. Det var på vägen mot mitt mål. På vägen hem från mitt mål hade jag inte en ända motvind, endast en stilla kylig pust mot min kind.
Jag började tänka på varför man handlar som man gör i världen idag. Jag kom på varför jag handlar som jag gör. Det är världen utanför som lockar mig. Tänk om det inte funnits någon stad där utanför, tänk om det bara funnits denna lilla inskränkta hålan till liv, då hade vi ju inte vetat annat än det här, då hade man sluppit tänka och sluppit tro att man vet och vill så mycket mer, man hade bara handlat efter vad man kände för. Men nu finns det en värld där utanför den fördömda staden, det finns ett öde som kallar på oss att vi ska ta oss ut, jag vill ut, jag vill se världen jag vill göra det jag drömmer om, bo i länder långt ifrån det här avlånga kalla landet, men det har sina nackdelar, jag tänker, alldeles för mycket på det här, jag tänker så mycket att huvudet faller på sne, ibland blir jag rädd att det ska falla av.
idag pratade jag om arbetslösheten.
eller skulle jag kalla det rastlösheten.
Kommentarer
Trackback
