Distortion pt2
Förvrägningar.
Jag vet inte riktigt själv. Det är nästan som ett skal som sluter sig ibland. När man vet hur folk reagerar och när man inte vill ta emot vad folk säger, tänker, tycker och så vidare. Lite slutet liksom, så får det vara ibland, jag tycker det är okej att stänga av, trycka på knappen. Jag har väl gått in i mina egna drömmar lite för mycket, men drömmar är ju också okej, fram tills man inser hur stor drömmen är och man faktiskt måste inse att man kanske ska vara lite realistisk i detta mediakåta samhälle vi idag lever i. Vad ska de ta, hur många bariärer ska man gå igenom för att få uppleva sin dröm. Har vi ingen sånn "Make the wishes come true" - fond här? Antar att det är för folk med mer realistiska drömmar. Eller så får jag helt enkelt kämpa till min sista droppe svett är fälld, varför ge upp det man vill mest i hela världen? Jag vet inte egentligen, just nu känns det som ett hopplöst fall för jag inte har den där positiva känslan i kroppen, den gled ur lite när jag steg på tåget. Men där finns ju små glimtar som fick en att längta tillbaka. Tonårsgrejen.
Och dagen har faktiskt inte gett så mycket, tv, mat och städning, yippykajej (jättefelstavning). Nu sitter jag och lyssnar på First Aid Kit och tänker ta mig ner till duschen och sätta på en hög värme och låta ångan stiga mig över huvudet, det låter som en bra plan.
Kram kram.
Jag vet inte riktigt själv. Det är nästan som ett skal som sluter sig ibland. När man vet hur folk reagerar och när man inte vill ta emot vad folk säger, tänker, tycker och så vidare. Lite slutet liksom, så får det vara ibland, jag tycker det är okej att stänga av, trycka på knappen. Jag har väl gått in i mina egna drömmar lite för mycket, men drömmar är ju också okej, fram tills man inser hur stor drömmen är och man faktiskt måste inse att man kanske ska vara lite realistisk i detta mediakåta samhälle vi idag lever i. Vad ska de ta, hur många bariärer ska man gå igenom för att få uppleva sin dröm. Har vi ingen sånn "Make the wishes come true" - fond här? Antar att det är för folk med mer realistiska drömmar. Eller så får jag helt enkelt kämpa till min sista droppe svett är fälld, varför ge upp det man vill mest i hela världen? Jag vet inte egentligen, just nu känns det som ett hopplöst fall för jag inte har den där positiva känslan i kroppen, den gled ur lite när jag steg på tåget. Men där finns ju små glimtar som fick en att längta tillbaka. Tonårsgrejen.
Och dagen har faktiskt inte gett så mycket, tv, mat och städning, yippykajej (jättefelstavning). Nu sitter jag och lyssnar på First Aid Kit och tänker ta mig ner till duschen och sätta på en hög värme och låta ångan stiga mig över huvudet, det låter som en bra plan.
Kram kram.
Kommentarer
Trackback
