feffs

dagen du säger att du förstår,
dagen dina ögon förklarar allt,
dagen vi är tysta och vi båda förstår,
den dagen ska jag behålla det här föralltid.

tröttheten drog nyss över mig som en natten drar över dagen.

igår kom jag på att jag måste sluta gnälla, jag kom på att det inte hjälper, eller jo det får mig att må bättre, det får mig att känna att jag gnällt av mig för stunden. Men ändå, när jag gick hem från bussen igår återfann jag två saker, toffsen jag tappade samma morgon låg på gatan rakt framför mig och den föll direkt i mitt synfält och värmen som spred sig i kroppen trots den hårda vinden och mitt kalla rum. Det var faktiskt en konstig värme eftersom jag kände mig varm inuti och jag svettades utanpå trots att det var minus ute. Skumma saker händer I guess. Idag fick jag också höra att jag är stark, eller kanske mer indirekt, men det kändes bra eftersom jag vet att jag är stark, jag vet att jag kan ta mig igenom allt det som händer, har hänt och kanske kommer att hända. Men jag vill inte låta detta rinna av mina fötter nu, vill inte låta oron slå sin rot i mig återigen, den här gången ska jag leva på värmen ett tag och sprida den vidare.

jag vill ut och cruisa!

det blåser så fruktansvärt.
en hård vind som tar emot.

det finns ändå en styrka i varje steg vi tar. En styrka som får oss att ta de första och de sista stegen på en kort eller en lång resa. Hur jobbigt det än blir fortsätter vi gå, kanske stannar upp någon gång för att bara sitta och se oss omkring för andra vägar. Men vad vet jag om alla andra, jag vet bara saker om mig själv, jag vet att jag sitter ner just nu överväger andra alternativ, vägar som slingrar, kanske längre omvägar, kanske en något snabbare väg eller kanske samma väg som jämt och ständigt har en utmaning. Vad vore livet utan utmaningar, hårde vindar och tyngre steg? Hade vi orkat lika mycket som vi gör idag, eller vadå vi, hade jag orkat så mycket som jag gör idag, att ta steg efter steg med mindre motgånger, med massor av motgångar eller inga alls.
"Just a small town girl" - för liten för mig, jag behöver något större nu, jag har bestämt mig för att ta steget härifrån om det bara skulle vara en timme eller två bara för att komma bort, se nytt och ta in nya saker. Jag vill inte sitta i en box resten av livet och driva med alla andra, jag vill skapa min egen väg, hugga ut den bland andra vägar som ingen tagit ännu. Allting är upptäckt samtidigt som det inte är det, inte från ens egna ögon. Jag behöver något nytt och inte samma mönster hela tiden. Jag är trött, väldigt trött, men jag tänker inte klaga nu för nej vem fan orkar lyssna på det.

det är mycket.
inte för mycket.
inte för lite för mycket.
utom precis lagom mycket.

jag plockar tvätt från mitt iskalla golv, egentligen är det inte tvätt, men det mesta åker i tvättkorgen ändå mest för att jag inte orkar hänga in det i garderoben, ren lathet? Et brak utanför fönstret får mig att rycka till, det knakar lite sådär lagom mysigt i huset, vinden vinder i varje husvägg och jag måste ha mina mystofflor för att fötterna inte ska frysa och trilla av.
Jag tänker väldigt mycket, har ont i ryggen, en tröja som doftar på ett speciellt sätt. En låt som drar fram lite snuskiga ackord, det låter smutsigt och det får mig att tänka på allt som nyss varit. Allting känns så lustigt bekant, tvätten åker ner i källaren, allt smutsdisk som samlats på hög i mitt rum åker in i diskmaskinen, handdukarna åker tillbaka in i badrummet, det är konstigt hur allt har börjat samlas på hög den senaste tiden. Saker och ting skjuts upp. Kanske för jag börjat leva i nuet, för jag inte tänker vända mig mot framtiden eller baktiden, tänker inte heller kalla det för det förflutna, det låter så avlägset, sorgset. Men sorgset är det sista vad det är. Jag är lycklig för studen, för ett par veckor, kanske månader framåt, vem vet detta kanske får mig att leva rättså bra in i framtiden. Men vad spelar det för roll nu, så länge det funkar nu, i nuet liksom.
Låten drar några smutsiga ackord till, en ny låt, ett nytt riff, men samma doft från tröjan som innan, samma kliande på den högra sidan. Samma gamla stad.
Ibland funderar jag på om det var menat såhär, eller om jag faktiskt började det för att det påminde så mycket om annat, annat som fanns där för så längesen, som gjorde mig lycklig och varm, orolig och rädd på samma gång, jag känner mig så hemma i denna situtionen, i alla situationer nu förtiden. Men hallå... jag är lycklig!

Hej världen, jag är en väldoftande, påminnelse full, lycklig tjej!!

jag vill gå till jordens ände.
jag vill se vart jag hamnar.

har du åkt? eller du har bara försvunnit?
jag vill krypa upp i någons famn och känna mig liten igen, ett litet barn som ligger och myser och känner sig trygg. Men jag vet att det inte funkar, jag vet att man inte kan vända tillbaka när man väl står det, det är jobbigt, men det är värt det.
Ifrån mitt fönster ser jag bommarna gå ner, jag ser trafiken rulla på ute på vägarna. Jag ser snön som ligger stilla på taken och gräset, isen som är fast frusen mot gatans hårda asfalt. Den här staden kommer dra ner mig till botten av ån. Jag vet vart jag står, jag ser vad jag ser, jag hör vad jag hör, men jag gör fortfarande mina egna tolkningar av världen och människor beteende. Jag funderar, funderar nästan för hårt. Godiset som stod bredvid mig i morse är uppätet, jag börjar bli beroende igen. Sitter och önskar att fenix var öpper så jag kunde gå in till stan och slösa upp mina pengar på kaffe och slösa bort en dag på bra umgänge så den faktiskt inte är bortkastad.
För idag är mobilen tyst, jag försöker spela så hög musik att jag inte tänker på det, men jag tänker ju på det. (Säkert! så sjukt inspererande). Det är galet hur allt vänder upp och ner, jag är nervös, glad, sentimental (?) och kanske lite lycklig, magen knyter sig samtidigt och jag mår lite illa. Men det är ju så livet ska vara, spännande, man ska inte veta speciellt mycket för verkligheten ska överträffa fantasin med allt det oväntade.
Kan man gå tills benen inte bär en, nej jag tror alltid man orkar, man måste ju finna orken i sig själv.

jag vill gå till jordens början.
jag vill se vart jag inte hamnar.

and there she goes again.

jag har knappt tid att skriva längre, det är rätt läskigt.

men det som är ännu mer läskigt är när man är rädd för att förlora något man ännu inte har.
inte riktigt, inte någonsin för en dag vet jag att det kommer flyta bort.
ändå har jag det i mina händer, fast bara i ett löst grepp.

och det slår inte som det brukar slå.

tillbaka på ruta ett, den här gången klättrar jad tillbaka självmant, ser mig omkring, suckar djupt och ler ett snett osäkert leende.. "verkligheten överträffar fantasin med det oväntade". Övervällande ord och minnen i mörkret, på Kristianstads gator, i regnet, i känslorna, begravd omtyckt och omtumlad. Likhet, förståelse och ord som bara strömmar, allt annat som bara strömmar. Där låg cykeln och väntade på att bli omhändertagen, där stod jag och väntade på att få höra den stora vändningen så den där tomheten bara försvann. Att tro, att hoppas, vad är det? Men det är okej, det är det där ordet som heter att förstå, för vem gör inte det, vem vill klandra någon att göra ett eget val i livet. Jag gjorde inte detta valet, men jag har ett störra val framför mig just nu som kan förändra allt. Visst är det väl lätt att försvinna in i sig själv, sitt eget och inte se, visst är väl detta ingens fel, nej det är det inte. Jag har flera år på mig, flera timmar, dagar, veckor och år att spendera efter det här, jag har en hel värld att se, flera resor att resa, fler vägar att gå. Lite tid att spendera på det här, sedan lite mera tid på allt annat. Ja, så är det, så får det bli. Jag är en idiot, men jag lever med det och jag erkänner det.

verkligheten överträffar fantasin med det oväntade... ja, du kära verklighet, allt är du överträffande.

lite pigg och fräsh får man se ut fast man inte är det.
Lite lycka som sipprar ut mellan hunger och för lite sömn.
att inte lukta gott, men att känna en god doft som sitter kvar.
att vakna tidigt, åka buss och äta nudlar till frukost.
magknip, helosansalva, kalla rum och brusande vatten.
alltså c-vitamin och lite äckligt samarin vatten..

känns sig trött, lycklig, äcklig och pepp på samma gång!

jag får en sådan lust att stoppa ut huvudet i kvällskylan,
ut mot gatan och bara skrika allt vad jag har!
för att visa vilka känslor som finns inombords, ja jag är lycklig.
och det bästa är, man behöver inte alltid veta varför.
har bara en känsla av att något bra är på väg att hända.