resan till evigheten.
utanför fönstret regnar det tunga genomskinliga droppar från en mörk himmel. Asfalten lämnas blöt och gatorna lämnas tomma. Det ända som lyser är gatlyktornas vita spöklika ljus. Det ända ljudet som hörs är ljudet av smatter från droppar som landar på fönsterblecket och vinden som viner i trädens höga kronor. Jag stirrar ut på det som faller, det ser nästan ut som allt faller. Hela världen faller genom universum till något nytt. Jag trycker upp handen mot rutan och ser imman som börjar formas runt handen. Fönstret är kallt och hårt mot handflatan. Tankarna flyter iväg mot sommaren ännu en kväll, ännu en natt.
Vart tog vi vägen. Vi flöt iväg tillsammans. Vi var allt, vi var världen och trodde vi kunde rädda allt. Jag är rädd att det kommer försvinna fast jag vet att det inte kommer att göra det.
Jag tittar ut en gång till och kollar på löven som faller ner på marken. Längtar tills färgerna på träden förvandlas till bränder och faller ner i alla olika färger. Jag vill att en höstdag ska komma då vi kan flyta tillbaka till sommaren, fast på ett höstligt vid. Rulla i en lövhög och ligga kvar där och bara vara. Jag vill kastra löven ovanför huvudet och känna hur det mjukt faller över mig igen. Jag vill finna barnet i mig igen och leka på precis samma sätt. När vintern kommer vill jag åka pulka i den vita klara snön, höra hur det knastrar under fötterna när jag går. Göra snögubbar, änglar, lyktor och känna värmen i den tydliga klara kylan som smiter in under kläderna då och då. Jag vill att vi ska vara vi och inga andra.
Men jag vaknar upp ur min nostalgiska tillvaro och kollar ut på den svarta gatan och det spöklika ljuset. Dropparna smatrar igen fast högre, vattner har börjar samlas i pölar runt husen. Sängen är mjuk och obäddad, kläder och annat ligger slängt över allt på rummet. Det är så jag bor, så jag är, det här gör mig till mig själv. Handflatan sitter fortfarande kvar mot rutan, det börjar bli för kallt för att ha den kvar. Det har blivit ett mönster efter handen och jag drar i imman med mitt högra pekfinger, små runda mönster. Så vackert, så litet, som betyder så mycket. Vi har fortfarande allt, vi har fortfarande varandra. Det känns inte lika tydligt som i somras, för alla har tankarna åt så många olika håll. Alla har blivit så utspridda och nästan rädda, men innerst inne vet vi att det är vi och vår sommar som alltid kommer finnas där i våra minnen.
Vart tog vi vägen. Vi flöt iväg tillsammans. Vi var allt, vi var världen och trodde vi kunde rädda allt. Jag är rädd att det kommer försvinna fast jag vet att det inte kommer att göra det.
Jag tittar ut en gång till och kollar på löven som faller ner på marken. Längtar tills färgerna på träden förvandlas till bränder och faller ner i alla olika färger. Jag vill att en höstdag ska komma då vi kan flyta tillbaka till sommaren, fast på ett höstligt vid. Rulla i en lövhög och ligga kvar där och bara vara. Jag vill kastra löven ovanför huvudet och känna hur det mjukt faller över mig igen. Jag vill finna barnet i mig igen och leka på precis samma sätt. När vintern kommer vill jag åka pulka i den vita klara snön, höra hur det knastrar under fötterna när jag går. Göra snögubbar, änglar, lyktor och känna värmen i den tydliga klara kylan som smiter in under kläderna då och då. Jag vill att vi ska vara vi och inga andra.
Men jag vaknar upp ur min nostalgiska tillvaro och kollar ut på den svarta gatan och det spöklika ljuset. Dropparna smatrar igen fast högre, vattner har börjar samlas i pölar runt husen. Sängen är mjuk och obäddad, kläder och annat ligger slängt över allt på rummet. Det är så jag bor, så jag är, det här gör mig till mig själv. Handflatan sitter fortfarande kvar mot rutan, det börjar bli för kallt för att ha den kvar. Det har blivit ett mönster efter handen och jag drar i imman med mitt högra pekfinger, små runda mönster. Så vackert, så litet, som betyder så mycket. Vi har fortfarande allt, vi har fortfarande varandra. Det känns inte lika tydligt som i somras, för alla har tankarna åt så många olika håll. Alla har blivit så utspridda och nästan rädda, men innerst inne vet vi att det är vi och vår sommar som alltid kommer finnas där i våra minnen.
Kommentarer
Trackback
