feffs

eller så är det vatten under mitt huvud.

jag har tänkt, som vanligt. Vi växer upp, på helt olika sätt, nästan inte alls som vi tänkt oss, men ändå blir vi inte vuxna, inte riktigt än. Att växa upp betyder inte att man blir vuxen. Att växa upp är bara att ta ett steg mot vuxen världen, när man inser det själv. Fast jag vet att jag fortfarande har långt kvar till att vara en fulländad vuxen. Det skrämmer mig inte, det gör mig mer bekväm att veta att det går framåt, samtidigt som det tar sin lilla tid och det går väldigt sakta framåt. Det gör mig mer säker, att jag faktiskt kan ta det lungt.
Att växa upp någon gång antar jag är allas mål i livet, fast att det ska ta sin tid. Alla vill växa upp, inte snabbt, inte direkt, ingen vill bli vuxen direkt. För man vill trots allt hinna leva sitt barnsliga liv och ta för sig av alla de bra sakerna. Det borde inte vara förbjuder för någon att vilja leva och ta för sig. Ha det bra, göra bort sig, lära av misstag och stå på sina fötter för att finna sig själv. För det är väl lite av själva upp växandet, eller är det bara jag som funderar på sådana grejer?
Jag tycker om att ta steg mot de störra grejerna, men jag tycker inte om att försöka bli vuxen, därför tänker jag ta små kliv och börja vänja mig vid att bli äldre. Jag vill inte få ångest senare i livet av varje födelsedag, jag vill njuta och tänka på dagarna vi har istället. Jag vill ta allt för vad det är. Jag vill njuta och slippa alla små irriternade grejer i vardagen.
Man märker när folk börjar växa upp, men inte bli vuxna som sagt. Man märker när folk kan mogna och ta konflikterna som en del av vardagen och lösa dem och bara inse att det är så det är. Var realistisk, var optimistisk, men inte alltför optimistisk för då går det inte att vara realistisk. Att folk inte kan ta konflikter som en sak i vardagen funkar inte, man borde kunna se varandra i ögonen och säga som det är. Folk har behov, folk vill så mycket men gör så lite åt det, folk smiter undan från saker de själva ställer till med och när andra försöker ordna upp det vänder de ryggen till. Då tar man ett steg tillbaka, då växer man snarare neråt istället för att växa uppåt.
Jag undrar vilket håll alla andra tycker jag växer åt, vad spelar det för roll när det är vad jag känner som räknas, jag är stolt över mig själv, över den jag är och den jag antagligen kommer att bli. Jag känner att jag växer som person!