när snön faller och vi som inte orkar.
såhär sitter man som alla andra kvällar.
trött och utsliten.
"gå inte in i väggen bara"
"jag tror redan jag är inne och går i väggen" - jag
det är väl typiskt, att det inte är stjärnklart idag, när jag faktiskt får lov att ligga vaken utan att tycka det är jobbigt att jag ska upp så tidigt. När jag tänker på det och vill ha något att titta på under de timmar jag inte kan sova. Jag börjar känna av det där med att sömnen inte faller in som den ska. Men vad är det jag tänker på egentligen och vad är det jag borde tänka på. Det finns nog inget vad jag borde tänka på eftersom det inte skulle hjälpa mig ett dugg just nu.
Vi är så upptagna av varandra att vi knappt ser oss själva och när vi ser oss själva är det bara det dåliga vi ser, att vi inte duger till, att vi inte räcker till och att vi inte finns tillräckligt. Snart finns ingen själviskhet kvar i världen, men hur skulle det se ut då? Ingen hade ju mått bra tillslut och ibland tror jag det är vad som händer. Jag tycker vi ska låta oss själva att bara sitta och prata med varandra vad som händer i våra liv, bara ge ut det som sitter och gnager, det som får lov att komma ut, det som behöver komma ut ska vi tillåta. Men vi ska göra det på den graden att man orkar höra om allas liv, man ska göra det på den graden att man orkar med varandra och fårse och acceptera andras elände för att se att det inte går att vara perfekt. Man måste ju trots allt ordna upp så mycket mer i sitt eget liv först innan man kan ge sig in i någon annans som sitter och ger sig in i någon annans och så vidare. Det blir ju som en ond cirkel av omtanke, fast omtanken försvinner i mitten någonstans eftersom man inte hinner ta tag i det man faktiskt pratar om och vill bli av med. Så är det i alla fall för oss allihopa, vi behöver skrika ut hur dåligt det är och hur bra det är och inte få någon respons på det. Bara så andra hör varför, bara så andra vet, kan och förstår att man måste få tänka på sig själv och inte bara alla andra hela tiden.
Jag tänker inte säga att vi ska sluta ta hand om varandra, men hur går det om man tar hand om alla andra utan sig själv, det är precis som om man delas i två. Man måste ha en grund att bygga vänskapen på innan man kan börja på allt annat runtomkring.
Men vad vill jag egentligen med det här? Vi ska vara själviska, men samtidigt bry oss om varandra. Vi ska bygga en grund som sedan låter oss fortsätta bygga när grunden är stadig. Vi ska vara oss själva och inte bli delade i två. Vi vill ha ett bra liv, vi vill känna att vi räcker till eller är det bara jag? Börja då tänka på dig själv och se de bra sidorna samtidigt, jag tror det hjälper i höstmörkret att sitta och säga att man faktiskt är väldigt bra och peppa sig själv, samtidigt som vi har varandra och lyfter upp det. Men först! - du!
trött och utsliten.
"gå inte in i väggen bara"
"jag tror redan jag är inne och går i väggen" - jag
det är väl typiskt, att det inte är stjärnklart idag, när jag faktiskt får lov att ligga vaken utan att tycka det är jobbigt att jag ska upp så tidigt. När jag tänker på det och vill ha något att titta på under de timmar jag inte kan sova. Jag börjar känna av det där med att sömnen inte faller in som den ska. Men vad är det jag tänker på egentligen och vad är det jag borde tänka på. Det finns nog inget vad jag borde tänka på eftersom det inte skulle hjälpa mig ett dugg just nu.
Vi är så upptagna av varandra att vi knappt ser oss själva och när vi ser oss själva är det bara det dåliga vi ser, att vi inte duger till, att vi inte räcker till och att vi inte finns tillräckligt. Snart finns ingen själviskhet kvar i världen, men hur skulle det se ut då? Ingen hade ju mått bra tillslut och ibland tror jag det är vad som händer. Jag tycker vi ska låta oss själva att bara sitta och prata med varandra vad som händer i våra liv, bara ge ut det som sitter och gnager, det som får lov att komma ut, det som behöver komma ut ska vi tillåta. Men vi ska göra det på den graden att man orkar höra om allas liv, man ska göra det på den graden att man orkar med varandra och fårse och acceptera andras elände för att se att det inte går att vara perfekt. Man måste ju trots allt ordna upp så mycket mer i sitt eget liv först innan man kan ge sig in i någon annans som sitter och ger sig in i någon annans och så vidare. Det blir ju som en ond cirkel av omtanke, fast omtanken försvinner i mitten någonstans eftersom man inte hinner ta tag i det man faktiskt pratar om och vill bli av med. Så är det i alla fall för oss allihopa, vi behöver skrika ut hur dåligt det är och hur bra det är och inte få någon respons på det. Bara så andra hör varför, bara så andra vet, kan och förstår att man måste få tänka på sig själv och inte bara alla andra hela tiden.
Jag tänker inte säga att vi ska sluta ta hand om varandra, men hur går det om man tar hand om alla andra utan sig själv, det är precis som om man delas i två. Man måste ha en grund att bygga vänskapen på innan man kan börja på allt annat runtomkring.
Men vad vill jag egentligen med det här? Vi ska vara själviska, men samtidigt bry oss om varandra. Vi ska bygga en grund som sedan låter oss fortsätta bygga när grunden är stadig. Vi ska vara oss själva och inte bli delade i två. Vi vill ha ett bra liv, vi vill känna att vi räcker till eller är det bara jag? Börja då tänka på dig själv och se de bra sidorna samtidigt, jag tror det hjälper i höstmörkret att sitta och säga att man faktiskt är väldigt bra och peppa sig själv, samtidigt som vi har varandra och lyfter upp det. Men först! - du!
Kommentarer
Trackback
