klarhet.
många saker klarnar lättare och snabbare.
jag vet vad jag vill, jag vet vad jag kan och inte kan. Drömma går ju, men den där drömmen den slinker mig ur fingrana. Jag kom på mig idag, med att drömma lite sådär till sommaren, sommaren 2010, ja hur många gånger har jag sagt det, men idag var det på en dag när jag var själv, inte en heldag själv, men just en liten promenad genom en liten stadsdel en bit utanför Kristianstad. Jag hade på något sätt virrat bort mig där ett antal gånger just denna sommaren. Det var den natten känslorna skrek som mest, skrek och ville och nästan slog mig. Jag tror inte jag kännt något liknande på länge, det var så mycket som skrek ur mig. Mina händer skakade, jag fick ont i hjärtat och ilskan på de där sista orden jag fick höra när jag gick. Ja, det var fint på något sätt när man la till musiken, som en filmscen ungefär. Jag har precis fått en uppenbarelse med hjälp av den scenen, hur mycket jag än hatade det då, så tycker jag det var rätt fint idag, just nu fortfarande faktiskt. Det känns så rätt och fel, så bra och dumt, så långt borta och alldeles för nära. Hjälp, vad håller jag på med!?
Det har legat där inne någonstans och kom fram igen, jag skjuter undan det, gräver ner det, glömmer det igen så känns det genast mycket bättre, när jag väl slarvar bort mig. Så låt mig ta bort alla de där dumma fasonerna jag fått för mig i mitt lilla sinne igen och fortsätt som ingenting, det funkar bäst så och det blir bäst så. Det var bara en plötslig längtan som dök upp igen, en liten syn, en ton som göd in genom kroppen och poff där var det. En uppenbarelse varför, svar på varför saker och ting är som de är och varför inte något dyker upp längre, varför det inte går att få fram någonting om någon eller mig själv. Där var det, svaret jag väntat på, det förvånar mig hur lätt jag ser på det, hur lätt jag tar det, men jag har nog alltid förstått det sådär innerst inne. Så det där inre kan jag skjuta tillbaka igen, det ska ligga längst in tills det försvinner igen, det var dags och jag visste det hela tiden.
jag ska dansa fastän hjärtat brister.
jag vet vad jag vill, jag vet vad jag kan och inte kan. Drömma går ju, men den där drömmen den slinker mig ur fingrana. Jag kom på mig idag, med att drömma lite sådär till sommaren, sommaren 2010, ja hur många gånger har jag sagt det, men idag var det på en dag när jag var själv, inte en heldag själv, men just en liten promenad genom en liten stadsdel en bit utanför Kristianstad. Jag hade på något sätt virrat bort mig där ett antal gånger just denna sommaren. Det var den natten känslorna skrek som mest, skrek och ville och nästan slog mig. Jag tror inte jag kännt något liknande på länge, det var så mycket som skrek ur mig. Mina händer skakade, jag fick ont i hjärtat och ilskan på de där sista orden jag fick höra när jag gick. Ja, det var fint på något sätt när man la till musiken, som en filmscen ungefär. Jag har precis fått en uppenbarelse med hjälp av den scenen, hur mycket jag än hatade det då, så tycker jag det var rätt fint idag, just nu fortfarande faktiskt. Det känns så rätt och fel, så bra och dumt, så långt borta och alldeles för nära. Hjälp, vad håller jag på med!?
Det har legat där inne någonstans och kom fram igen, jag skjuter undan det, gräver ner det, glömmer det igen så känns det genast mycket bättre, när jag väl slarvar bort mig. Så låt mig ta bort alla de där dumma fasonerna jag fått för mig i mitt lilla sinne igen och fortsätt som ingenting, det funkar bäst så och det blir bäst så. Det var bara en plötslig längtan som dök upp igen, en liten syn, en ton som göd in genom kroppen och poff där var det. En uppenbarelse varför, svar på varför saker och ting är som de är och varför inte något dyker upp längre, varför det inte går att få fram någonting om någon eller mig själv. Där var det, svaret jag väntat på, det förvånar mig hur lätt jag ser på det, hur lätt jag tar det, men jag har nog alltid förstått det sådär innerst inne. Så det där inre kan jag skjuta tillbaka igen, det ska ligga längst in tills det försvinner igen, det var dags och jag visste det hela tiden.
jag ska dansa fastän hjärtat brister.
Kommentarer
Trackback
