feffs

sitter och lyssnar på gammalnymusik och tänker tillbaka.

jag kommer ihåg alla de gånger vi sprang genom våra två olika städer och skrek ut texter och sjöng ut sånger som vi älskade. Hur vinden fångade upp vårat färgade hår, hur tårarna rann ner för kinderna för att vinden slet tag i allt det blöta i dem och våra hårt sminkade ögon som var så glada och samtidigt ledsna. Men tillsammans upplevede vi alla de där gångerna, tillsammans gick vi genom allt, vi var lyckliga, vi var mer barn än någonsin, vi var vi och ingen annan kunde komma åt oss. När vi sprang på gatorna tillsammans var vi oslagbara. "kom igen lena!!!!" för ja, vad skulle vi annars göra, komma igen och igen och igen, föralltid. Aldrig för mycket av oss, nästan för lite, vi skrek högre och högre varje gång. Människor vände på huvudet, höjde ögonbrynen åt oss, ungdomarna skrek saker som jag inte ens vill nämna med genom vår ridå kunde inget ta sig igenom. Vi bara sprang, hoppade, skrattade, rullade, sjöng och skrek "de måste lära sig gå, det är vad folk säger när det är vi två". Det är nog den bästa beskrivningen jag har av vår tid tillsammans. Det finns mycket, men inget som beskriver den så bra och fortfarande står vi på ostadiga ben men hjälper varandra upp. Så underbart vackert, alla de gånger.
men det är inte endast detta jag tänker på när jag hör musiken flöda genom mina högtalare. Jag ser sena kvällar, "missade" bussar och en mamma som pekar upp fingret mot mig ocg säger att jag fortfarande är för liten.. för liten, det tyckte man aldrig att man var. Jag satt på parbänkar med de mest udda, gamla, skabbiga människorna som man kunde känna, men det var just det som gjorde det så speciellt. Gamla kanske är fel ord, udda och skabbiga låter kanske taskigt.. men det är ju sant. Hatad av många, omtyckt av få, men just de få var de bästa. Trots åldern som fanns då var tillbaka som när man var två kanske tre år gammal. Molnen var vita, himlen var blå, gräset var klar grönt och den tiden regnade det knappt någonting. Den gamla musiken spelades då, den som lyfte en extra tillsammans med de där människorna som "bara väntade på bussen" i typ, tre, fyra timmar för länge. När det väl regnade eller var för kallt satt man där på de skabbiga bänkarna eller till och med på det snuskigt smutsiga golvet där människor rusade förbi i all sin hast. Vi var äckliga, men snygga i vår stolthet, den klädde oss så fint, vi klädde varandra fint. Vi hade det där lilla bland varandra som jag tror många andra önskade att de hade, kanske inte just på den platsen, den tiden eller stället. Jag vet att jag var väldigt liten, men jag var inte för liten för något alls då, det har bara fått mig att stå på egna ben, fortfarande ostadigt. På de där ställena fick jag en kyss, jag såg ilska, jag såg tårar, skratt, glädje och något som jag aldrig återfunnit riktigt, men det gör ingenting för jag vet att jag har det, men aldrig på samma sätt. Det har varit väldgt speciella tillfällen jag kommer ihåg, trots att det är snart fem år sedan jag fann det, så kan jag sitta här och låta mig dränkas i känslor och konfuderas av tankar som omringar mig av dessa minnen.

det är helt enkelt underbart.

många saker klarnar lättare och snabbare.

jag vet vad jag vill, jag vet vad jag kan och inte kan. Drömma går ju, men den där drömmen den slinker mig ur fingrana. Jag kom på mig idag, med att drömma lite sådär till sommaren, sommaren 2010, ja hur många gånger har jag sagt det, men idag var det på en dag när jag var själv, inte en heldag själv, men just en liten promenad genom en liten stadsdel en bit utanför Kristianstad. Jag hade på något sätt virrat bort mig där ett antal gånger just denna sommaren. Det var den natten känslorna skrek som mest, skrek och ville och nästan slog mig. Jag tror inte jag kännt något liknande på länge, det var så mycket som skrek ur mig. Mina händer skakade, jag fick ont i hjärtat och ilskan på de där sista orden jag fick höra när jag gick. Ja, det var fint på något sätt när man la till musiken, som en filmscen ungefär. Jag har precis fått en uppenbarelse med hjälp av den scenen, hur mycket jag än hatade det då, så tycker jag det var rätt fint idag, just nu fortfarande faktiskt. Det känns så rätt och fel, så bra och dumt, så långt borta och alldeles för nära. Hjälp, vad håller jag på med!?
Det har legat där inne någonstans och kom fram igen, jag skjuter undan det, gräver ner det, glömmer det igen så känns det genast mycket bättre, när jag väl slarvar bort mig. Så låt mig ta bort alla de där dumma fasonerna jag fått för mig i mitt lilla sinne igen och fortsätt som ingenting, det funkar bäst så och det blir bäst så. Det var bara en plötslig längtan som dök upp igen, en liten syn, en ton som göd in genom kroppen och poff där var det. En uppenbarelse varför, svar på varför saker och ting är som de är och varför inte något dyker upp längre, varför det inte går att få fram någonting om någon eller mig själv. Där var det, svaret jag väntat på, det förvånar mig hur lätt jag ser på det, hur lätt jag tar det, men jag har nog alltid förstått det sådär innerst inne. Så det där inre kan jag skjuta tillbaka igen, det ska ligga längst in tills det försvinner igen, det var dags och jag visste det hela tiden.

jag ska dansa fastän hjärtat brister.

tydligen tycker jag det är mysigt att krama kuddar i sömne.

kan inte bara allt svårt bli lätt för en dag bara? Fast hade det varit så hade man ju levt i en nedförbacke, eller nej, för det svåra hade blivit lätt sen svårt igen, men bara den dagen man var tvungen att lösa det viktigaste. Man återfår ju nya problem sen ju? Val är det svåraste som finns, att tänka är det svåraste för tillfället. Men det går ändå, det går ju framåt och jag trivs trots allt i min tillvaro. Det är liksom så att vakna upp med tre olika sms från tre olika människor som kom en timme efter vartannat som får en att börja tänka och faktiskt undra.
Jag drar till en öde ö, bygger mitt lilla palmhus med palmblad och dricker kokosmjök varje dag och äter egen infångad fisk! Så det så. Eller så drar jag till mitt drömhus, ett fint litet trähus mitt ute på landet i något annat land, där jag har en liten gård och det gröna landskapet sträcker sig ut bakom huset, med min fina egna trädgård och runtkomkring betar fåren på sommaren. Så det så, igen. Det är i alla fall inte förbjudet att drömma, fullt tillåtet. I min värld är det mesta tillåtet, jag tänker leva på det, tänker släppa ut allt, tänker gå den väg jag väljer för vem ska stoppa mig? Drömmar, på lätthet, lösta problem och fina hus. Det är rätt lätt att låta det vara så, men vem vill leva lätt hela tiden, nej, det vill jag inte. Jag vill inte hoppa från det ena till det andra, en rak väg.. med lite krokar i alla fall, det kan få vara en del där man inte ser vad som finns bakom svängarna också.

så det så.

vissa människor slutar nog aldrig att förvåna en.
och just nu är det faktiskt något väldigt positivt.

jag blir så förvånad hur människor kan förändra sin syn på andra, att det finns så mycket att diskutera med människor man aldrig trodde man skulle dela något med i hela sitt liv. Beviset finns där, att det går. Att det finns bevis att man faktiskt kan trivas ihop och prata som normala människor, det är just det som förvånar mig. Att finns något som är värt att lägga ner tid på. Människor är ju så fruktansvärt konstiga och att ge det lite tid hjälper också eller så är det mognaden. Jag trivs med tillvaron och förtillfälligt kan jag inte bli lyckligare, det här är allt jag behöver, jag tänker inte kräva mer av världen, av mänskligheten kanske i morgon men inte idag, inte för att det är julafton, inte för att jag fått saker jag vill ha, inte för att jag lever ett väldigt bra liv, utan för att jag trivs med tillvaron, men människorna jag har, med min familj, med mina vänner och allt annat. Jag tänker inte släppa in någonting tråkigt sålänge jag känner såhär, låt mig få trivas med allting bara ett litet tag till så är jag nöjd. Låt mig gärna bli förvånad fler gånger också för den delen för att känna värme, bara för ett par gånger få känna den där värmen, jag tänker inte kräva något, vill inte kräva något, ska inte. Jag känner något nostalgiskt, något bra liksom, jag vill säga ännu en gång att jag trivs!! BAH, jag vill skrika ut min lycka och slänga den på resten av världen så de kan känna vad jag känner! Så alla kan känna vad jag känner, jag vill dansa, skrika, springa, hoppa, ja det går inte!

herregud, god jul!

vi vet aldrig när,
vi vet aldrig hur,
men vi vet att det kommer,
vare sig det gör det nu,
eller senare,
men det kommer!

jag vet att det finns där ute, jag vet aldrig när, jag vet aldrig hur, jag bara vet att tiden kommer när den gör det. Det finns alltid personer som är rätt för varandra, frågan är bara om tillfället passar eller inte. Det är när rätt tillefälle kommer som man vet om det själv. Alla har vi våra olika tillfällen, kanske inte samtidigt, men kanske ändå.
Det behöver inte vara här, det kan vara långt borta fortfarande. Det behöver inte vara nu, det är frågan om tid och om man tänker låta bli det eller inte. Det är frågan om rätt och fel, känsla och följeslag. Frågan är när redo och inte redo slår över, när allting slår över snarare.

>Isinomtid<

varför stressa, varför inte bara ta det lugnt, ta det som det kommer, det gör alltid ont för alla någon gång, man kan inte alltid få som man vill. Det är faktiskt helt okej att allt bara är helt okej, inget kan bli perfekt, om allt vore perfekt vad hade vi då haft att sträva mot, ingenting. Vi kanske strävar mot perfekt, men vet att det aldrig kan bli så, själv strävar jag mot att jämt ha det helt okej. Både upp och neråt, livet är trots allt inte bara nedförbackar, för vad hade det varit att ta sig igenom då, precis livet hade varit perfekt. Du vet när rätt tillfälle kommer, gå efter magkänslan och tänk inte alltför mycket, det blir bara jobbigt.

äntligen lov,
äntligen en paus,
äntligen tid att tänka.

jag tänker dock skaffa tillbaka julkänslan jag hade i början av december. Det gör jag genom att ta en mysig runda i det iskalla Kristianstad med min syster och handla julklappar och kolla in kläder!

världen kunda sluta finnas runtomkring och utanför,
eller bara att jag kunda sluta tänka sådär jättemycket.

sa:

"känns som du suttit där i samma position hela natten."

ensam.
jag smakar på ordet.

fast samtidigt är det inte så jag vill beskriva det. Jag känner mer en slags frustration, något litet som pyr inom mig och vill ut. Som vanligt när jag gick genom kristianstads centrum och jag såg snön yra runtomkring i luften tänkte jag på allt som fanns omkring mig. Jag hade precis gått förbi Taste och tre killar hade kommit ut, en av dem sparkade lätt till en cykel så att snön flög av och täckte gångvägen för oss när vi gick förbi, vi tryckte då upp oss mot väggen för att slippa höra någon dum kommentar. Efter jag lämnat av henne så gick jag ensam förbi alla stängda affärer och kände fötterna glida ner mot marken. Jag hade kommit en bit förbi killarna som skrattade högt och jag tänkte, fulla redan klockan halv nio, fulla redan på en torsdag, ja varför inte. Det är väl inget ovanligt längre. Skratten ekade bort när jag svängde runt hörnet och började närma mig bussarna. Där stod ett par killar och rökte på led, jag såg hur den röda glöden gnistrade till för varje bloss de tog, varje bloss och den där dumma pinnen blev mindre och mindre tills den slängdes i snön och slocknade. Bussen var inte sen, men det tog lång tid för dem att byta och tillslut satt jag på den med musiken inkopplad och sjönk ihop i sätet. När jag sedan hoppade av gick jag ner genom den djupa snön och kände hur mjuk den var och hur den kalla vinden slöt sig kring kroppen på mig. Jag ville inte bry mig och det gjorde jag inte heller, jag ville bara komma in och slippa se det snötäckta trots att det var vackert. Jag ville komma in och släppta ut min frustration som kommit från ingenstans och satt sig där för att tydligen stanna fram tills jag somnar. Jag antar att det är så livet är.
Hela min dag bestod av lycka fram till jag gick ifrån ljuden, ljusen och värmen, jag smakade på ordet ensam men det var inte rätt och inombords tänkte jag "om jag ändå haft en hund så hade allting varit bra nu". Ja, det är väl konstigt hur man tänker ibland men så kändes det, eller ja så känns det mer. Det är inte alltid lätt att veta vad man vill, eller varför man vill vad, eller varför överhuvudtaget. Tankarna svämmar över i huvudet och samtidigt känner jag ett lugn, kanske det som får frustrationen att väckas till liv, tillsammans med lugnet. Jag behöver någonting men vet inte vad, jag vill någonting med det något räcker inte. Först måste jag veta vad och varför.

"Jag vet att det låter konstigt, men jag vill gifta mig" - det var väldigt fint sagt ute på en mörk gata i kristianstad.

uttråkning, ilska och skratt.
dagens beskrivning.
fast mest skämt ilska.

vi tog fram vår sommarsida ännu en gång idag, jag tror vi saknar det mer än vad vi vågar erkänna. Vårt somriga liv och allt vi hade då, som vi fortfarande visserligen har, men som på något sätt känns inte lika mycket nu. Vi hade sommarproblem som mest var ett ryck på axlarna, vi kunde skratta åt och säga "det tar vi till hösten" och nu är hösten förbi och vintern är här, rakt igenom vinter. Problemen vi sköt upp är lösta, problemen vi har nu kan vi inte skjuta upp för vi har lärt oss att det funkar inte som det gjorde i somras, inte just nu, kanske till nästa sommar. För vår sommar var våra drömmar, våra drömmar finns där fortfarande det gäller bara att vi rotar fram dem bakom all stress och alla djupa tankar, vi måste få fram något igen.
Vi sa det när vi satt där att vi har ett fruktansvärt inramat liv, hur kul kan det vara, jag säger precis som dig Towa: "Jag vill göra något, inte bara sitta här och flyttar vi oss till biljard kommer vi ändå bara sitta där". Men vad ska man göra när man inte har pengar och det ända som snurrar i min skalle är "vad fan kan man göra utan ett ända jävla rött öre?" nej precis ingenting kan man göra. Jag kan fortsätta gå efter min inramning och bara sitta överallt, för det är ju trots allt gratis att sitta. Fast egentligen är inte det inramade livet så tråkigt, bara att man vet hur det ser ut, kommer det en stor förändring blir man nästan rädd, så varför klagar jag. Jo för att jag är bäst på att klaga, det är min speciellite tror jag. Ska man för en gångsskull sticka fötterna utanför ramens sida och springa runt lite fritt, finna nya vägar och roliga saker man kan göra. Ja, vintern är en svår tid för man gömmer sig inomhus, det blir lättare om man sitter inomhus visserligen, men ändå. När sommaren kommer sitter vi återigen där på soltrappan eller på filtar i parken med solen i ansiktet och vinet upphällt i vinglas och skålar om livet och för beskymren vi ska ta i morgon, eller kanske en dag efter det, eller varför inte skjuta upp det till hösten och skratta åt det nu! Det låter som en bra idé.. just den sommaren kommer jag aldrig glömma, jag tänker få ytterligare en sommar som består av "jag vill skita i allt och kolla på mig när jag gör det". Jag vill resa och se världen till hösten, tillåt mig att fly lite till. Ja det ska jag göra, tillåta mig att göra saker, att få saker gjort.

det är SÅ jag sätter fötterna på jorden.

nu tog orden slut, tangenterna slut, nej inte tangenterna kanske. Mina fingrar tappar fortfarande ord på bordet framför mig, men något vettigt..? Nej inte idag tror jag, det är så mycket som kommit ut på senaste tiden att jag är rädd för att upprepa mig och säga exakt samma saker som jag gjort nu i flera veckor. Men kan man säga exakt samma saker, eller blir det nya ord fast ändå på sätt och vis upprepning, ja så tror jag att jag får formulera mig istället. Jag är extremt uttjatat trött, kanske bara borde vila och inte sitta här och skriva. Ja jag tror jag gör det, hejdå världens mest meningslösa inlägg.

men sådana inlägg behövs alltid också!

det är dags.
tid.
och ja allt det där.

mycket att göra, men ändå rätt lite. Men vad ska man göra när man inte orkar göra det men man måste. Ta tag i grejer, det är inte min grej, men när jag väl gör det så gör jag det. Tänk om det vore så med allt, att sätta fötterna på jorden, i nuet som jag jämt tjatar om som jag inte själv klarar av. Man ger råd till andra, men tar man åt sig dem själv, svar nej. Det är så lätt att säga till andra vad de ska göra och inte göra men aldrig är det lätt när man säger till sig själv. Bara vad man borde göra, men oftast gör man inte det man borde göra. Dags att göra saker, få saker gjort så man kan ta tag i det som aldrig blir gjort, ta tag i måsten som man måste ta efter alla andra viktiga måsten. Finns vissa saker som är viktigare än andra för sitt eget bästa, sitt egoistiska bästa. Andra saker får man lov att skjuta på när man inte vet, när man inte orkar, när man inte fattar. Jag är nog sämst på att fatta, orka och veta somliga saker, men det kommer, tiden går och det kommer med tiden. Man lär sig med tiden, precis som att man gör saker med tiden. Med tiden flyger också saker iväg, sen tillslut står man på samma plats och ser andra saker flyga iväg och förstår inte varför eller vad som hände. För vad händer om det flyger iväg och man inser att "oj". Jo precis just det "oj", jag börjar bli skraj för mig själv, skraj för det som ligger där djupt inne, plats! Stanna, STOP! Just precis så, det passar mig utmärkt. Jag är bara trött, vill få allt överstökat som jag tagit på mig, vill få allt gjort så jag kan börja med det undan skyfflade så jag sedan kan ta på mig nya saker jag vill göra. Jag behöver en paus, ett lugn och något att koppla av med och till för den delen. Så trött, ögonlocken är bara halvt öppna.

sängen väntar tror jag, utmattad.

att ta saker förgivet är lätt i dagens samhälle.
att folk tror de vet mer än vad de gör, det märks.
tydligare och tydligare för varje steg märks det att du kommer nära.
så nära men ändå så långt bort.

misstolkningar, rosor, fyra par faktiskt, två vissna, en påväg en står fortfarande vacker. En vissnade med dig tror jag, vissnade bort, precis som den första som vissnade med mig, före, först. Nummer noll ungefär, men kanske ändå nummer ett, faller i glömska, faller bort, faller nära, faller ner. Resa sig upp, ta tag i det närmaste som sträcker fram, springa iväg från det närmaste när man väl kommer upp och hålla sig borta. Värme på avstånd, trygghet i famnen, långt bort, längre bort, längst bort. Det är så det kommer vara, så det kommer bli, så som det har varit. Att suga åt sig energin, att känna glöden, lusten och allt annat. Världen tränger sig på, men det är tillåtet. Choklad, stjärnor, vin och pengar, livet helt enkelt. Lime frukter som smakar surt, vatten som är ljummet men svalnar snabbt igen, då vissnar dem, när det svalnar vissnar allt. Sjalar, strumpor och byxor, det som behövs för att du ska känna dig snygg, tyg och smink, kanske annat också. Hörlurar, filmer och mobiler det som gäller för att känna kontakt med omvärlden och att du faktiskt kan leva genom vartenda sinne och cell i kroppen. Rosor, andra blommor och prydnadssaker som får dig att känna dig omtyckt, vacker och behövd. Ord, punkter och tankar, det som behövs för att kommunicera normalt, men som ändå inte kommer fram normalt, inte så att alla förstår vad man försöker få sagt, det liksom tystnar när man öppnar munnen och folk slutar förstå. Närhet, människor och gosedjur som får en att må bra, känna sig trygg, som man kan krama när man behöver och som man flyr ifrån när allt känns hemskt och fel, som man går till när det är rätt och man vill ha förståelse, som man behöver för att klara av överlevnaden här i livet. Dig själv, för att stå ut, lära dig av ditt eget, lära dig sätta ner fötterna, att finna dig själv, att bara vara du, precis då, just dig själv och ingen annan.

en liten ros med ett hål i sin själ.

när man ligger i sin säng, fortfarande i myskläder, ner rullade gardiner och datorn i knäet börjar man tänka på om man ska orka gå upp denna dagen. Svaret är ja, det orkar man, man måste ju orka, livet går ut på att resa sig upp och ta emot försöka stå kvar och samtidigt ta sig framåt. Livet går ut på mycket och ändå är inte "vad är meningen med livet"-frågan besvarad ännu. Det är intressant att spekulera i det, behöver livet en mening för att man ska leva det? Visst det är ju mer sannolikt att man vill ha en mening, alla människor vill ha en mening med allt, man måste veta allt! Men kan man inte bara säga att livet går ut på att ha kul, leva ut sina behov och allt det där som handlar om en själv, lite egoistiskt men samtidigt invovlerar det andra människor. Allting är samtidigt, skriver det hela tiden, men det är sant, samtidigt som jag ligger här och skriver gör andra människor allt annat man kan göra. Jag väntar på att tiden ska gå, men ändå så vill jag stoppa den. Hur kan man vela två motsatta saker som säger emot varandra så starkt, är det konstigt att inte veta vad man vill när en så här stor värld är så pang på som man ändå går vilsen på. Jag har kommit till ett stadie men skiljevägar, flera beslut ska tas, men jag bara puttar bort det, varför? För jag är vilsen, jag måste gräva djupare och välja en väg innan jag kan ta resterande beslut.
Att dra paralleler suger.

En mening som beskriver hur jag känner för tillfället: "Det var vuxet behärskat långsamt sansat och tråkigt och trist"


Jag gillar att du säger vad du tycker,
men det du säger att du tycker säger inte mycket.
- Daniel Adams-ray <3

vackert.
underbart.
stort.
litet.
världen!

träden var otroligt vackra idag med deras frostklädda yttre. Andedräkten kom ut i form av rök genom munnen och visade hur den såg ut. Allt var otroligt fint, jag var beredd på att andas in hela världen och känna alla lycka med ett ända stort andetag. Hur mycket jag än skulle jobba och slita under dagen så visste jag att det skulle vara värt allting. För jag kände på mig att det skulle bli bra och att allt skulle bli kul. Jag hade rätt där jag gick och funderade samtidigt som jag hörde snön krasa under fötterna på mig. Jag kände en glädje i hela kroppen sprudla ut i vartenda cell och nerv, till och med andra var glada för att det var min dag. Fick ett sms "nu är vi vuxna tillsammans" och jag kände mig ännu mer nöjd över vad jag har.
brevlådan var tom när jag kom hem och jag kände ett litet sug av besvikelse men ändå visste jag att de tänkte på mig i alla fall i några minuter och sände iväg en liten hälsning, kanske bara försenat? Springa in dansa som en galning på högmusik och känna rytmer och bas slå genom pulsen på en, det är så man lever för musiken. Inte bara mina andetag längre, varje cell och nerv i kroppen andades in den sköna rytmen. Det känns på något sätt som inget kan stoppa mig, städning, duschande, bakande och grönsaker hackas. Folk kommer och allt är genast mysigt. Bra stämning, roliga samtalsämnen, mycket skratt och pinsamheter, precis som det ska vara. Övermysigt. Trots att det inte varit en vanlig dag, utan min speciella dag så har den inte varit på det speciella sättet den brukar, men det har varit precis helt okej för det har varit bra och annorlunda. Resten tar man till helgen, dags att koppla av, luta sig tillbaka och vara nöjd med vad dagen har gett. Känner ögonlocken bli tunga, påväg mot sängen, hela kroppen drar sig bort mot det varma täcket. Nu är det dags och att veta att tre sådana här dagar till kommer att komma får en att känna att allting blir lättare och lyckligare, eftersom det inte bara påverkar mig, utan det för andra människor lyckliga också!

att göra andra lyckliga är lika stor lycka för mig!

Människan är som en ros,
nästan i alla fall.
De slår ut och visar sitt inre när de är mogna och redo.
De visar sitt inre, sin skönhet och är vacker.
Men när den sedan fått nog vissnar den och dör.
Det ända som inte är likt rosen,
är att vi människor faktiskt kan bygga upp oss igen efter vi vissnat en gång.

idag när jag stod och väntade på bussen, med rosen under näsan kom jag och tänka på en sak. Tänk om en kille en dag hade stått där utanför min dörr, med en ros i handen och sagt att han vill ha mig. Men sen slog det mig att sånt händer inte, killar säger nästan aldrig att de vill ha en, inte rätt ut i alla fall och om de gör det är det oftast alldeles för sent, killar står dessutom definitivt inte med en ros i handen och nej, de står inte heller där helt plötsligt en dag utanför dörren! Sånt finns inte, det händer inte.. speciellt inte det där med dörren.
när jag sedan tänkte efter igen, så vet jag på ett ungefär hur tjejer tänker och hur de vill, de vill åka till den där killen förklara som det är, ge honom en kyss och stanna i hans armar föralltid. Men föralltid? Jag vill inte förstöra något, men det där föralltid finns inte, kanske en livstid, men inte ett föralltid, kyssen händer aldrig även om hon skulle stå utanför dörren vilket hon inte heller skulle gjort eftersom hon är ens för feg för att gå och ringa på om det ens hade gått så långt att hon stått utanför huset! Tjejer fortsätter bara drömma om vad de skulle gjort och borde göra, men om det nu skulle hände är det också nästan alltid försent.
nej det här med dörrar, rosor, kyssar och sånt där, det händer inte, inte i verkligheten, det är sanningen. Kanske, kanske händer det, men absolut inte på det där filmiska sättet, jag har fått rosor, jag har fått kärleksförklaringar, jag har haft allt jag önskar och självklart tror jag på det fortfarande! Självklart tror jag att jag kommer bli lycklig, men ingen på just det där filmiska sättet. Det är inte vad jag kräver heller, men tänk om!! Hur fantastiskt fint hade det inte varit. Vem säger att det inte är en flickas högsta dröm. Haha, självklart, jag erkänner. Men ibland önskar jag att jag föll så jag kommer ihåg hur det känns, för jag vet inte längre, hur det känns.

alla behöver någon, ingen behöver alla. Någon.. behöver någon.
vi, behöver en dröm, en början, en knuff.
.. jag behöver mod.

när man kommer hem och har en liten känsla av att man borde stannat hemma.

alla vet ju hur fel saker kan bli. När man vill vara med dem man tycker om, umgås, träffas, prata, bara ha kul. Samtidigt pyr något inuti och det vänder upp och ner, men ändå är allt på sätt och vis som det ska. Bara en blick, en syn, en händelse kan göra att det går i berg och dalbana. Man kan lika gärna bara vara, sitta där man är, bestämma sig innan hur situationen kommer se ut och tänka "nej" eller "ja". Det är så mycket man vill skratta åt, så många man vill skratta med, flera som man vill få att skratta. Jag vill få folk le, se folks inre känsla och få dem att må bra. Det funkar, samtidigt som det vänder åt andra håll. Det känns så öppet och instängt samtidigt. En sluten krets där det finns så mycket olika, en krets där folk ser och inte ser. Jag väljer att inte se ibland för jag inte vet vad jag ska göra åt det, jag väljer att vända ryggen när jag känner att det sticker i mitt hjärta för att jag inte orkar ta allting. Det är i en sådan situation man inser att ett "ja" borde varit ett "nej", att man borde vetat att en situation skulle uppstå fast det inte var med mening. Jag visste det innerst inne och det blev jobbigt, men det var mitt val, lite mitt fel.
Det finns så mycket ord jag vill ha sagt, så mycket känslor jag lägger band på och inte kan förklara, så mycket tankar och förklaringar som inte går att förklara, inte med ord, inte på något sätt, de bara finns där och de bara är. Så hur ska man uttrycka sig, hur ska man få fram det om det inte går att få fram genom det vanligaste sättet på jorden? Orden fastnar, inte ens i halsen, de fastnar i tankarna där de ligger djupt invävda eller alldeles på ytan. Jag ser det jag inte vill se, jag känner saker jag vill och inte vill känna, det oförklarliga som gör mig varm och sedan direkt till kall igen. När man vill vara nära men ändå puttar ifrån för att man inte vågar, när man vill ha saker och ting rakt fram men de ändå blir krokiga, när man vill så mycket men det inte blir för att man inte kan. Det är så svårt, så svårt att lägga fram ord på rätt sätt, lägga fram hela sitt liv, hela sin tankegång, hela alltet helt enkelt.
Varje gång jag går den korta strecken till mitt hus längtar jag in till värmen på mitt rum där detet inte kommer åt mig, där situationer går att lösa på mitt eget sätt. Där ingen annan kan bestämma "ja" eller "nej". Varje gång tänker jag på något nytt, känner tystnaden och ensamheten på de vita gatorna, där jag hör snön knastra på nytt under mina skor, ljudet som jag hört så många gånger, men det låter olikt varje gång. Den kalla vinden som drar sig längs kinden, den känns så varm, just för att den rör vid min kind.

det kändes rätt, men det blev så fel.

man lär sig uppskatta världen och se den ur ett annat perspektiv när man sitter på bussen klockan åtta en lördag morgon. Helt ensam, med en metrotidning i händerna. När jag är klar kollar jag ut mot de rosa strimmorna som syns längre bort i horisonten. När man går på vägen mot sitt hus och hör hur det knastrar under skorna, myser i sin ensamhet, så där tidigt på morgonen förstår man innebörden med att världen faktiskt kan vara vacker. När gatorna är tomma och endast du är där och hör dina egna tankar, det är då du förstår allt mycket klarare och tydligare.

nu tänker jag krypa ner i sängen, mysa lite med boken och förhoppningsvis somna ett par timmar till.
klockan: 08.11

jag älskar er.

att veta hur mycket ni finns där för mig gör mig lycklig. Jag vet genom alla dessa år att jag inte gjort det lätt, speciellt inte under de första åren in i tonåren. Alla de gånger jag sagt att jag skämms över er, skrikit på er när jag själv vetat att jag haft fel vill jag ta tillbaka. Allt som ni lärt mig, allt som ni kommer lära mig, det är det som är värt. Jag vet att ni tror på mig, att jag gör rätt i mina val och när det gäller andra saker jag gör som är viktiga för mig. "Så länge du är lycklig är vi lyckliga" man märker hur mycket det stämmer. Det senaste året har jag lärt mig att uppskatta er mycket mer än jag någonsin gjort, det finns så mycket tid jag vill spendera med er. Inte för att vi måste göra något utan bara för att jag vill ha er nära. Jag inser hur svagt mitt band en gång var till er men hur mycket jag vill stärka det nu, bygga på det vi har till något stort och starkt och hållbart. Det finns inte ens ord för det jag vill ha sagt, det finns inga känslor för det jag vill få fram, stjärnorna räcker inte till med hur mycket jag tycker om er, hur mycket jag vill säga eller ha er där.

och att veta att ni alltid finns där, det är faktiskt det som räknas, att veta att ni älskar mig är det bästa på jorden.

jag vet inte om jag längtar,
eller om jag bara förväntar mig något,
eller om det bara kommer bli ett äntligen,
kanske ett nej jag vill inte bli vuxen än.

mina skor knastrade under skon, jag började känna rysningen genom kroppen eftersom jag kom och tänka på att ljudet var ganska obehagligt, i alla fall när man trampar på en snöklump som går sönder under sulan då och då. Gatorna gnistrar och lyser upp ännu en eftermiddag av snön, neråt gatan upp på himlen ser man fortfarande lite rosa ljus från solen, som äntligen börjat hälsa på igen efter ungefär två veckors dvala. Trots att jag huttrar och kylan biter sig in i skinnet på mig så kan jag inte låta bli att tycka att det är väldigt mysigt att se stjärnor och snö överallt. Snön ligger så perfekt på taken och fortfarande i vissa trädgårdar, förutom för de som har barn, där rullar de i snön och kastar snö över sig som om det vore pengar. Jag vill också, men med vem? Vem har fortfarande sitt barnasinne kvar? Jo de flesta antar jag, det är bara lite synd att man har så lite tid över att använda det. Jag vill bara strunta i kylan och lägga mig i snön och rulla runt som en dåre. För endast av dårar och barn får man höra sanningen av. Trots att snön är ovälkommen för vissa tror jag man borde tänka på det positiva att den faktiskt lyser upp tillvaron när mörkret faller med sitt vita täcke, den är som en svag extra lampa och jag tror vi alla behöver den.

Det som är ovälkommet kan fortfarande vara välkommet i många andras armar.