frustration.
ensam.
jag smakar på ordet.
fast samtidigt är det inte så jag vill beskriva det. Jag känner mer en slags frustration, något litet som pyr inom mig och vill ut. Som vanligt när jag gick genom kristianstads centrum och jag såg snön yra runtomkring i luften tänkte jag på allt som fanns omkring mig. Jag hade precis gått förbi Taste och tre killar hade kommit ut, en av dem sparkade lätt till en cykel så att snön flög av och täckte gångvägen för oss när vi gick förbi, vi tryckte då upp oss mot väggen för att slippa höra någon dum kommentar. Efter jag lämnat av henne så gick jag ensam förbi alla stängda affärer och kände fötterna glida ner mot marken. Jag hade kommit en bit förbi killarna som skrattade högt och jag tänkte, fulla redan klockan halv nio, fulla redan på en torsdag, ja varför inte. Det är väl inget ovanligt längre. Skratten ekade bort när jag svängde runt hörnet och började närma mig bussarna. Där stod ett par killar och rökte på led, jag såg hur den röda glöden gnistrade till för varje bloss de tog, varje bloss och den där dumma pinnen blev mindre och mindre tills den slängdes i snön och slocknade. Bussen var inte sen, men det tog lång tid för dem att byta och tillslut satt jag på den med musiken inkopplad och sjönk ihop i sätet. När jag sedan hoppade av gick jag ner genom den djupa snön och kände hur mjuk den var och hur den kalla vinden slöt sig kring kroppen på mig. Jag ville inte bry mig och det gjorde jag inte heller, jag ville bara komma in och slippa se det snötäckta trots att det var vackert. Jag ville komma in och släppta ut min frustration som kommit från ingenstans och satt sig där för att tydligen stanna fram tills jag somnar. Jag antar att det är så livet är.
Hela min dag bestod av lycka fram till jag gick ifrån ljuden, ljusen och värmen, jag smakade på ordet ensam men det var inte rätt och inombords tänkte jag "om jag ändå haft en hund så hade allting varit bra nu". Ja, det är väl konstigt hur man tänker ibland men så kändes det, eller ja så känns det mer. Det är inte alltid lätt att veta vad man vill, eller varför man vill vad, eller varför överhuvudtaget. Tankarna svämmar över i huvudet och samtidigt känner jag ett lugn, kanske det som får frustrationen att väckas till liv, tillsammans med lugnet. Jag behöver någonting men vet inte vad, jag vill någonting med det något räcker inte. Först måste jag veta vad och varför.
"Jag vet att det låter konstigt, men jag vill gifta mig" - det var väldigt fint sagt ute på en mörk gata i kristianstad.
jag smakar på ordet.
fast samtidigt är det inte så jag vill beskriva det. Jag känner mer en slags frustration, något litet som pyr inom mig och vill ut. Som vanligt när jag gick genom kristianstads centrum och jag såg snön yra runtomkring i luften tänkte jag på allt som fanns omkring mig. Jag hade precis gått förbi Taste och tre killar hade kommit ut, en av dem sparkade lätt till en cykel så att snön flög av och täckte gångvägen för oss när vi gick förbi, vi tryckte då upp oss mot väggen för att slippa höra någon dum kommentar. Efter jag lämnat av henne så gick jag ensam förbi alla stängda affärer och kände fötterna glida ner mot marken. Jag hade kommit en bit förbi killarna som skrattade högt och jag tänkte, fulla redan klockan halv nio, fulla redan på en torsdag, ja varför inte. Det är väl inget ovanligt längre. Skratten ekade bort när jag svängde runt hörnet och började närma mig bussarna. Där stod ett par killar och rökte på led, jag såg hur den röda glöden gnistrade till för varje bloss de tog, varje bloss och den där dumma pinnen blev mindre och mindre tills den slängdes i snön och slocknade. Bussen var inte sen, men det tog lång tid för dem att byta och tillslut satt jag på den med musiken inkopplad och sjönk ihop i sätet. När jag sedan hoppade av gick jag ner genom den djupa snön och kände hur mjuk den var och hur den kalla vinden slöt sig kring kroppen på mig. Jag ville inte bry mig och det gjorde jag inte heller, jag ville bara komma in och slippa se det snötäckta trots att det var vackert. Jag ville komma in och släppta ut min frustration som kommit från ingenstans och satt sig där för att tydligen stanna fram tills jag somnar. Jag antar att det är så livet är.
Hela min dag bestod av lycka fram till jag gick ifrån ljuden, ljusen och värmen, jag smakade på ordet ensam men det var inte rätt och inombords tänkte jag "om jag ändå haft en hund så hade allting varit bra nu". Ja, det är väl konstigt hur man tänker ibland men så kändes det, eller ja så känns det mer. Det är inte alltid lätt att veta vad man vill, eller varför man vill vad, eller varför överhuvudtaget. Tankarna svämmar över i huvudet och samtidigt känner jag ett lugn, kanske det som får frustrationen att väckas till liv, tillsammans med lugnet. Jag behöver någonting men vet inte vad, jag vill någonting med det något räcker inte. Först måste jag veta vad och varför.
"Jag vet att det låter konstigt, men jag vill gifta mig" - det var väldigt fint sagt ute på en mörk gata i kristianstad.
Kommentarer
Trackback
