memorerar.
sitter och lyssnar på gammalnymusik och tänker tillbaka.
jag kommer ihåg alla de gånger vi sprang genom våra två olika städer och skrek ut texter och sjöng ut sånger som vi älskade. Hur vinden fångade upp vårat färgade hår, hur tårarna rann ner för kinderna för att vinden slet tag i allt det blöta i dem och våra hårt sminkade ögon som var så glada och samtidigt ledsna. Men tillsammans upplevede vi alla de där gångerna, tillsammans gick vi genom allt, vi var lyckliga, vi var mer barn än någonsin, vi var vi och ingen annan kunde komma åt oss. När vi sprang på gatorna tillsammans var vi oslagbara. "kom igen lena!!!!" för ja, vad skulle vi annars göra, komma igen och igen och igen, föralltid. Aldrig för mycket av oss, nästan för lite, vi skrek högre och högre varje gång. Människor vände på huvudet, höjde ögonbrynen åt oss, ungdomarna skrek saker som jag inte ens vill nämna med genom vår ridå kunde inget ta sig igenom. Vi bara sprang, hoppade, skrattade, rullade, sjöng och skrek "de måste lära sig gå, det är vad folk säger när det är vi två". Det är nog den bästa beskrivningen jag har av vår tid tillsammans. Det finns mycket, men inget som beskriver den så bra och fortfarande står vi på ostadiga ben men hjälper varandra upp. Så underbart vackert, alla de gånger.
men det är inte endast detta jag tänker på när jag hör musiken flöda genom mina högtalare. Jag ser sena kvällar, "missade" bussar och en mamma som pekar upp fingret mot mig ocg säger att jag fortfarande är för liten.. för liten, det tyckte man aldrig att man var. Jag satt på parbänkar med de mest udda, gamla, skabbiga människorna som man kunde känna, men det var just det som gjorde det så speciellt. Gamla kanske är fel ord, udda och skabbiga låter kanske taskigt.. men det är ju sant. Hatad av många, omtyckt av få, men just de få var de bästa. Trots åldern som fanns då var tillbaka som när man var två kanske tre år gammal. Molnen var vita, himlen var blå, gräset var klar grönt och den tiden regnade det knappt någonting. Den gamla musiken spelades då, den som lyfte en extra tillsammans med de där människorna som "bara väntade på bussen" i typ, tre, fyra timmar för länge. När det väl regnade eller var för kallt satt man där på de skabbiga bänkarna eller till och med på det snuskigt smutsiga golvet där människor rusade förbi i all sin hast. Vi var äckliga, men snygga i vår stolthet, den klädde oss så fint, vi klädde varandra fint. Vi hade det där lilla bland varandra som jag tror många andra önskade att de hade, kanske inte just på den platsen, den tiden eller stället. Jag vet att jag var väldigt liten, men jag var inte för liten för något alls då, det har bara fått mig att stå på egna ben, fortfarande ostadigt. På de där ställena fick jag en kyss, jag såg ilska, jag såg tårar, skratt, glädje och något som jag aldrig återfunnit riktigt, men det gör ingenting för jag vet att jag har det, men aldrig på samma sätt. Det har varit väldgt speciella tillfällen jag kommer ihåg, trots att det är snart fem år sedan jag fann det, så kan jag sitta här och låta mig dränkas i känslor och konfuderas av tankar som omringar mig av dessa minnen.
det är helt enkelt underbart.
jag kommer ihåg alla de gånger vi sprang genom våra två olika städer och skrek ut texter och sjöng ut sånger som vi älskade. Hur vinden fångade upp vårat färgade hår, hur tårarna rann ner för kinderna för att vinden slet tag i allt det blöta i dem och våra hårt sminkade ögon som var så glada och samtidigt ledsna. Men tillsammans upplevede vi alla de där gångerna, tillsammans gick vi genom allt, vi var lyckliga, vi var mer barn än någonsin, vi var vi och ingen annan kunde komma åt oss. När vi sprang på gatorna tillsammans var vi oslagbara. "kom igen lena!!!!" för ja, vad skulle vi annars göra, komma igen och igen och igen, föralltid. Aldrig för mycket av oss, nästan för lite, vi skrek högre och högre varje gång. Människor vände på huvudet, höjde ögonbrynen åt oss, ungdomarna skrek saker som jag inte ens vill nämna med genom vår ridå kunde inget ta sig igenom. Vi bara sprang, hoppade, skrattade, rullade, sjöng och skrek "de måste lära sig gå, det är vad folk säger när det är vi två". Det är nog den bästa beskrivningen jag har av vår tid tillsammans. Det finns mycket, men inget som beskriver den så bra och fortfarande står vi på ostadiga ben men hjälper varandra upp. Så underbart vackert, alla de gånger.
men det är inte endast detta jag tänker på när jag hör musiken flöda genom mina högtalare. Jag ser sena kvällar, "missade" bussar och en mamma som pekar upp fingret mot mig ocg säger att jag fortfarande är för liten.. för liten, det tyckte man aldrig att man var. Jag satt på parbänkar med de mest udda, gamla, skabbiga människorna som man kunde känna, men det var just det som gjorde det så speciellt. Gamla kanske är fel ord, udda och skabbiga låter kanske taskigt.. men det är ju sant. Hatad av många, omtyckt av få, men just de få var de bästa. Trots åldern som fanns då var tillbaka som när man var två kanske tre år gammal. Molnen var vita, himlen var blå, gräset var klar grönt och den tiden regnade det knappt någonting. Den gamla musiken spelades då, den som lyfte en extra tillsammans med de där människorna som "bara väntade på bussen" i typ, tre, fyra timmar för länge. När det väl regnade eller var för kallt satt man där på de skabbiga bänkarna eller till och med på det snuskigt smutsiga golvet där människor rusade förbi i all sin hast. Vi var äckliga, men snygga i vår stolthet, den klädde oss så fint, vi klädde varandra fint. Vi hade det där lilla bland varandra som jag tror många andra önskade att de hade, kanske inte just på den platsen, den tiden eller stället. Jag vet att jag var väldigt liten, men jag var inte för liten för något alls då, det har bara fått mig att stå på egna ben, fortfarande ostadigt. På de där ställena fick jag en kyss, jag såg ilska, jag såg tårar, skratt, glädje och något som jag aldrig återfunnit riktigt, men det gör ingenting för jag vet att jag har det, men aldrig på samma sätt. Det har varit väldgt speciella tillfällen jag kommer ihåg, trots att det är snart fem år sedan jag fann det, så kan jag sitta här och låta mig dränkas i känslor och konfuderas av tankar som omringar mig av dessa minnen.
det är helt enkelt underbart.
Kommentarer
Trackback
