det blir så fel..
när man kommer hem och har en liten känsla av att man borde stannat hemma.
alla vet ju hur fel saker kan bli. När man vill vara med dem man tycker om, umgås, träffas, prata, bara ha kul. Samtidigt pyr något inuti och det vänder upp och ner, men ändå är allt på sätt och vis som det ska. Bara en blick, en syn, en händelse kan göra att det går i berg och dalbana. Man kan lika gärna bara vara, sitta där man är, bestämma sig innan hur situationen kommer se ut och tänka "nej" eller "ja". Det är så mycket man vill skratta åt, så många man vill skratta med, flera som man vill få att skratta. Jag vill få folk le, se folks inre känsla och få dem att må bra. Det funkar, samtidigt som det vänder åt andra håll. Det känns så öppet och instängt samtidigt. En sluten krets där det finns så mycket olika, en krets där folk ser och inte ser. Jag väljer att inte se ibland för jag inte vet vad jag ska göra åt det, jag väljer att vända ryggen när jag känner att det sticker i mitt hjärta för att jag inte orkar ta allting. Det är i en sådan situation man inser att ett "ja" borde varit ett "nej", att man borde vetat att en situation skulle uppstå fast det inte var med mening. Jag visste det innerst inne och det blev jobbigt, men det var mitt val, lite mitt fel.
Det finns så mycket ord jag vill ha sagt, så mycket känslor jag lägger band på och inte kan förklara, så mycket tankar och förklaringar som inte går att förklara, inte med ord, inte på något sätt, de bara finns där och de bara är. Så hur ska man uttrycka sig, hur ska man få fram det om det inte går att få fram genom det vanligaste sättet på jorden? Orden fastnar, inte ens i halsen, de fastnar i tankarna där de ligger djupt invävda eller alldeles på ytan. Jag ser det jag inte vill se, jag känner saker jag vill och inte vill känna, det oförklarliga som gör mig varm och sedan direkt till kall igen. När man vill vara nära men ändå puttar ifrån för att man inte vågar, när man vill ha saker och ting rakt fram men de ändå blir krokiga, när man vill så mycket men det inte blir för att man inte kan. Det är så svårt, så svårt att lägga fram ord på rätt sätt, lägga fram hela sitt liv, hela sin tankegång, hela alltet helt enkelt.
Varje gång jag går den korta strecken till mitt hus längtar jag in till värmen på mitt rum där detet inte kommer åt mig, där situationer går att lösa på mitt eget sätt. Där ingen annan kan bestämma "ja" eller "nej". Varje gång tänker jag på något nytt, känner tystnaden och ensamheten på de vita gatorna, där jag hör snön knastra på nytt under mina skor, ljudet som jag hört så många gånger, men det låter olikt varje gång. Den kalla vinden som drar sig längs kinden, den känns så varm, just för att den rör vid min kind.
det kändes rätt, men det blev så fel.
alla vet ju hur fel saker kan bli. När man vill vara med dem man tycker om, umgås, träffas, prata, bara ha kul. Samtidigt pyr något inuti och det vänder upp och ner, men ändå är allt på sätt och vis som det ska. Bara en blick, en syn, en händelse kan göra att det går i berg och dalbana. Man kan lika gärna bara vara, sitta där man är, bestämma sig innan hur situationen kommer se ut och tänka "nej" eller "ja". Det är så mycket man vill skratta åt, så många man vill skratta med, flera som man vill få att skratta. Jag vill få folk le, se folks inre känsla och få dem att må bra. Det funkar, samtidigt som det vänder åt andra håll. Det känns så öppet och instängt samtidigt. En sluten krets där det finns så mycket olika, en krets där folk ser och inte ser. Jag väljer att inte se ibland för jag inte vet vad jag ska göra åt det, jag väljer att vända ryggen när jag känner att det sticker i mitt hjärta för att jag inte orkar ta allting. Det är i en sådan situation man inser att ett "ja" borde varit ett "nej", att man borde vetat att en situation skulle uppstå fast det inte var med mening. Jag visste det innerst inne och det blev jobbigt, men det var mitt val, lite mitt fel.
Det finns så mycket ord jag vill ha sagt, så mycket känslor jag lägger band på och inte kan förklara, så mycket tankar och förklaringar som inte går att förklara, inte med ord, inte på något sätt, de bara finns där och de bara är. Så hur ska man uttrycka sig, hur ska man få fram det om det inte går att få fram genom det vanligaste sättet på jorden? Orden fastnar, inte ens i halsen, de fastnar i tankarna där de ligger djupt invävda eller alldeles på ytan. Jag ser det jag inte vill se, jag känner saker jag vill och inte vill känna, det oförklarliga som gör mig varm och sedan direkt till kall igen. När man vill vara nära men ändå puttar ifrån för att man inte vågar, när man vill ha saker och ting rakt fram men de ändå blir krokiga, när man vill så mycket men det inte blir för att man inte kan. Det är så svårt, så svårt att lägga fram ord på rätt sätt, lägga fram hela sitt liv, hela sin tankegång, hela alltet helt enkelt.
Varje gång jag går den korta strecken till mitt hus längtar jag in till värmen på mitt rum där detet inte kommer åt mig, där situationer går att lösa på mitt eget sätt. Där ingen annan kan bestämma "ja" eller "nej". Varje gång tänker jag på något nytt, känner tystnaden och ensamheten på de vita gatorna, där jag hör snön knastra på nytt under mina skor, ljudet som jag hört så många gånger, men det låter olikt varje gång. Den kalla vinden som drar sig längs kinden, den känns så varm, just för att den rör vid min kind.
det kändes rätt, men det blev så fel.
Kommentarer
Trackback
