feffs

ibland kan jag inte låta bli att dra på mungipan åt mina egna tolkningar av saker.
det är väl tur att man kan ha lite kul med sig själv ibland, att lyckas med att göra sig själv på bra humör! Alla bör lära sig.

tycker det är ganska spännande hur folk tolkar varandra nuförtiden också. Hur mycket som händer runtomkring, hur mycket som förändras, eller är det ens inre som förändras? Vad vet jag, jag är bara trött på människor som tror de är bättre än andra. Det är väl bara dags att svälja sin stolthet och inse det faktum att alla gör vi misstag i livet, lär vi oss av dem? Inte alltid kanske.. men rätt ofta. Det är ibland som om blickar kunde döda, eller kanske de undvikande blickarna som dödar indirekt, vad vet jag? Så mycket färger, så mycket liv, så mycket människor som inte vågar se sina egna brister utan pekar ut alla andras istället. Det är sådana människor som får mig att spy, eller att vilja spy kanske! Man behöver ju inte sitta och räkna upp det som är dåligt med sig själv, men tycker jag inte man kan inse något om sig själv behöver man inte sitta och plocka fram det dåliga hos andra heller. Om man nu själv är så bra, kan man inte bara se alla andra som bra då också? Varför ska det finnas så mycket hat inom smågrupper och till och med så mycket att man knappt märker av det bland all sarkasm som finns i ens vardagsliv. Nej usch.. Jag tror det smittar av sig som en liten sjukdom. Jag orkar inte med allt det där tramset, jag menar inte att säga "väx upp" eller jo kanske lite, men då menar jag mer att man kan öppna sitt sinne och låta folk komma in istället för att sitta där trångsynt och envis på grund av ett dumt misstag. Snälla... ibland undrar jag vart jag hamnat någonstans. Ibland undrar jag också om jag är likadan, trots att jag vågar erkänna mina misstag... hjälp!?

dricka billigt vin, snacka skit hela natten och säga saker jag inte sagt på ett tag..
jag ler, men är nära att börja gråta. Jag hoppas känslan av att vara behövd dyker upp snart.

(kanske lite sådär snodd och lite sådär omgjorde, men vem klandrar mig?)

när tankarna flyter iväg för långt ännu en gång, när man slits mellan två saker i livet. Ska det behöva vara så eller har jag bara hängt upp mig på fel saker igen. Jag vet vad alla andra hade sagt, men vem vet hur det ligger till egentligen, jag börjar bli trött. Det var ett tag sen jag tänkte så mycket, det var ett tag sen jag kände det sådär. Men det gör inget, det är helt okej, det får en att veta att saker och ting är värda så himla mycket, det får en att inse vad man har och vad man kan göra för att behålla det. Jag hinner i alla fall se alla de där vackra sakerna. De där små vackra sakerna är det som betyder något för mig, varför ska man behöva något stort och vackert för att gå igenom det. Nej jag tänker ta vara på allt, tänker ta vara på det som är. För vem vet vilka känslor som döljer sig inne i alla andra, känner vi någonsin exakt likadant, vet jag hur de andra känner och vet de hur jag känner? Det snurrar för mycket ibland. Ibland hinner de bli ljust utan att jag märker det, ibland är mörkret där redan innan jag hunnit öppna ögonen, det skräms, men det är skönt, avslappnat på något sätt. Jag tycker om det som det är, jag tycker om allt, nästan i alla fall, allt är rätt fint och vackert när jag tänker efter.

jag längtar efter sommaren, jag längtar efter högt grönt gräs, en stjärnklar himmel, billigt vitt vin och meningslösa diskutioner som inte leder någon vart. Jag vill ha tillbaka min kompis månen för ett natt, en natt med värme, skratt, tårar och lite sådär lagom snurrig.

det är konstigt har snabbt saker och ting kan förändras.
hur synen på olika situationer och saker bara blåser bort med en vind.

när jag sitter här och tänker, så kommer jag inte fram till något vettigt ändå. Jag försöker se olika situationer ifrån olika synvinklar, från andras ögon och mina egna, men lyckas ändå inte. Jag lovar att vara snäll i minst en månad, jag lovar att inte bli arg mer, jag lovar att inte ställa till någon scen på jättelänge? Eller? Är det sånt som krävs, äsch, jag blir helt matt av det här. Jag vet inte vart jag ska ty mig riktigt i det hela stora. Det är fint, det är bra, faktiskt! Som en god vän till mig sa "livet är jobbigt, men det är värt det". Jag håller med, jag håller med så mycket det är värt det och det är alla de där små vackra sakerna jag suktar efter just nu.
Det löser sig, det är menat att lösa sig alltid, jag hittar en mening till varför det ska lösa sig, jag vill att det ska lösa sig. Vill man, så kan man. Sen kan man slitas mellan två saker också, saker man vill göra och saker man måste göra. Saker man måste göra... ja så får det bli.

tar du hand om ditt tar jag helt enkelt hand om mitt.

det är när folk börjar lägga sig i mina handlingar på allvar som jag blir arg. När folk beter sig som om jag vore världens mest ömtåliga porslin docka som måste beskyddas mot minsta lilla stöt. Jag behöver inte beskyddas, jag behöver inte folk som lägger sig i, fine om jag ber om det. Men jag kan ta hand om mig själv, jag har lärt mig att ta hand om mig själv och hur jag ska bete mig i vissa situationer, kommer någon då och försöker spela överhuvud och beskydda mig ja gulligt kanske men inte när det tillslut blir för mycket av det helt enkelt. Jag kanske inte är världens största människa, jag är bara 18 år och ja jag är tjej, men jag kan faktiskt ta vara på mig själv så pass mycket att jag vet hur jag ska hantera mitt eget liv och mina egna val.
När folk blir överbeskyddande och börjar dra massor av löjliga slutsatser om hur det ska vara känns det som om de fått någon ägande rätt på mig. Hatar det, avskyr och blir arg. Jag blir dum av det här, jag blir besviken, ledsen och ja! Jag kan inte sätta ord på något just nu. Jag vill inte att någon styr mig, någon ska lyfta nävarna för mig, löjligt... barnsligheten har börjat växa fram i vuxen världen. Jag inser mina misstag, jag ber om ursäkt, jag kan ta det! Jag har ställt till det, men jag vill rätta till det. ÅÅH!!!

Den här staden är förliten för mig, den äter upp mig och alla människor som måste ha en avsky. Jag hoppas den äter upp människorna som bara tvivlar på varandra, som inte kan se ett nytt steg framför sig och som inte vill lyssna och ta emot någon gång. Varför ska man göra det så svårt för sig, varför kan man inte bara acceptera människor som de är, varför kan inte alla bara stänga av sig själva när de märker att det går för långt. fan..

den här dagen.
den här sorgen.

eller saker man inte ser sådär varje gång.

jag är så trött på det nu, grundlurad och korkad i mig själv. Jag går på sånt där varje jävla gång som om det skulle vara så! Nu får det vara nog, jag tänkar skit i den här delen som man tror man behöver, den behövs inte alls, slutar ju bara i besvikelse och att man blir sådär dumt lurad för man verkligen tror så himla mycket. HA HA jag skrattar faran rakt i ansiktet. Nu slutar jag, påriktigt det duger som det är så det så.
ÅÅH jag blir så arg, jag frågar alltid hur man kan vara så korkad, känns som man ligger på en sträckbänk, fast spänd, alla kollar, pekar och skrattar, det gör mig mer arg än ledsen. Jag är arg på en del av mänskligheten, en liten folkhord som finns, en liten, eller en större del för det verkar som man alltid råkar ut för den.
Svin och idioter, det syns inte på utsidan, det verkar inte på insidan förrän det blommar upp till något större, det är ju först då man ser det och först då man inser hur korkat allting är, ser ut och kommer vara. Korkat, dumt och så vidare. Bättre att inte avslöja och visa upp allt för hela världen. Jag är bara arg.

att skriva just nu känns onödigt eftersom jag inte har något vettigt att skriva. Men frågan är.. behöver jag ha något vettigt att skriva för att skriva här?
det känns jobbigt att det kliar på tatueringen eftersom jag verkligen inte får klia tillbaka på den.

varför ska något vara vettigt, man kan ju lika gärna bara ströva omkring och göra ovettiga saker? Eller, nej.. jag vet inte. Jag ligger och tänker på om jag verkligen gjort något vettigt idag, om något har kännts speciellt seriöst, att jag verkligen borde plugga svenska, körkortsteori, religion, kultur och idé historia bara för att få allting gjort.. det finns säkert flera grejer jag inte gjort än som jag borde ha gjort! Som en tidningsartikel... usch! jag har verkligen INTE kommit igång med skolan ännu. Det känns som jag kommer hem försent för att orka göra något, det snurrar i min skalle (lalala)...

onödigt som fan.

Återigen tänker jag tjata lite.

på hur vacker vår värld är. När jag som vanligt gick min lilla promenad hem från bussen såg jag att månen låg väldigt lågt, jag såg att gräset äntligen börjat existera i min värld igen, jag såg en röd stjärna som jag ville anta vara mars bara för att anta något och för att det hade varit häftigt och drömmar som svävar och så vidare. Jag såg större stjärnor, mindre stjärnor, blinkande stjärnor, sateliter i rörelse och så de där blå och röda lamporna som blinkade i luften från ett flygplan. När man ser sådant och kan kolla upp mot himlen en längre stund, stanna upp, ta ett steg för att krossa lite is för det krasar så fint under fötterna och faktiskt bara njuta av att gå där och bara gå, titta, andas in allting, just då tycker jag man har åstadkommit något väldigt fint.
Sådana stunder får mig att slappna av och inte stressa fram tiden alls, jag hade faktiskt kunnat sätta mig ner på gatan för att bara titta på allt man såg där uppe, allt mellan himmel och jord helt enkelt. Dra in den kalla friska luften och säga till mig själv, "här sitter jag, här finns jag och det är vackert". Jag längtar till sommaren då jag kan sätta mig bar om ben och armar för att bara njuta av allting för att kunna sitta hur länge som helst och bara titta, ta in allt jag ser och njuta över existensen.

idag finns jag.

"Paradoxen är denna: livet saknar mening, men i all meningslösheten skapar vi oss en mening"

den där meningen fastnade så mycket i mitt minne. Att läsa ett litet bokutdrag från många år sedan kan göra en så stor skillnad och göra en mycket fascinerad helt enkelt. Jag tror det är sant, i all meningslöshet vi finner måste vi skapa oss en egen mening med livet helt enkelt. Eftersom vi alltid vill ha en mening med livet, vi kanske aldrig ens inser meningslösheten då vi alltid har en mening. Tänk vad underbar skapelse människan är om det vore så, vi vägrar att tåla meningslösheten därför skapar vi vår egen mening, våra egna vägar, ja.. till och med vår egen värld utan att ens gå igenom ett steg av meningslöshet. Men sen kan man också tänka på meningslöshet som en positiv grej, tänk om alla de där små grejerna som inte betyder någonting är meningslösheten, så som att bara ta det lugnt, ligga i badet slappna av och allt det där andra som ger oss resultat är meningen. Men det säger ju också emot sig själv eftersom vi måste vila upp oss för att sedan gå vidare och göra något som betyder något för oss. Vi gör ju allt vi gör på grund av någonting så att det ska få en mening. Så allt som är meningslöst är egentligen mera meningsfullt än vi själva inser och vill inse. Eller så är det jag som grubblar och knyter in mig så mycket i den lilla meningen som jag skrev där uppe för att den faktiskt fick mig att tänka runtomkring allting och gav mig en mening!

Plötsligt blev detta inlägger en invecklad ekvation som saknar x och y och behöver lite mera roten ur för att man ska kunna plocka ut meningen med det här. Men allt har en mening i meningslösheten det är bara till att klura vidare om man vill veta.

till en början är ju det mesta rätt litet,
men varför inte bygga på något stort,
varför inte bygga och låta det bli större,
fylla det med hopp, önskningar och drömmar.

låt oss ha kul samtidigt,
vi borde helt enkelt bara leva livet fullt ut,
sluta hålla saker inne,
inte låta något stressa oss,
kunna ta det lugnt och andas in, andas ut.


det kommer funka, jag vet det!

jag lever på förhoppningar.
skiter i besvikelser.

lever snart med banarflugor.

den här gången ska tålamod och envishet ligga i grunden till vad jag gör.
den här gången ska jag kämpa och jobba för det jag vill.
den här gången ska jag inse saker och ting innan det är försent.
men den här gången ska jag verkligen försöka!

om ni vill få någon att hoppas,
få dem inte att hoppas för mycket,
hoppas man för mycket så kan besvikelsen bli större,
i alla fall om man inte hoppats så mycket från början.

för tidigt för mig.
jag har grus i ögonen..

folk kan säga att man tänker för mycket, men jag tycker aldrig man kan tänka för mycket. Man funderar helt enkelt bara lite extra. Men jag förstår inte hur man slutar, det går inte bara att trycka på en avstängningsknapp och så blir det svart. Det går defenitivt inte att räkna får, inte heller att vrida tankarna i motsatt riktning eller vilken riktning det än blir. Ibland vill jag inte ens fundera extra, ibland kommer jag på mig själv med att göra det och då blir jag bara arg på mig själv, speciellt när jag vet att jag måste sova. Jag vill slippa somna av utmattning tillslut jag vill somna för att jag är trött på riktigt, inte för att jag inte sovit någonting. Visst blir det mycket skönare att sova då, men då betyder det ju att man bara kommer sova ordentligt två gånger i veckan i princip. Fy säger jag bara!

det luktar matomkring mig.
jättegott, det blir något som liknar kina.

jag trivs. jag är trött, men det känns ändå bra.

Har jag gjort något fel?